- Project Runeberg -  Brantings på Norrtullsgatan /
179

(1939) [MARC] Author: Vera von Kræmer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

på skolbänken; vi vuxna bävade och andades ut, då
middagsrasten kom.

På denna tid hade jag hand om klichéerna till söndagsnumret,
själva metallstyckena skulle utan vidare sändas ned till sätteriet,
avdragen skulle klistras upp och förses med underskrifter.
Klichéanstalten var ”oefterrättlig”, det var alltid samma klagan
på att klichéerna kommo sent — tidningen hade inte sin egen
anstalt. Slutligen brukade jag gå ut ett par timmar, i stället för
att sitta dådlös och bara vänta på dem, ty de kunde komma vid
elva- till och med tolvtiden på natten.

En sådan lördag gick jag på en teater, men lämnade den efter
andra akten för att gå och ta hand om mina klichéer. Då jag
kom till tidningen var klockan nyss tio. Klichéerna lågo inte på
mitt bord, men då redaktionssekreteraren hörde mig gå i dörren
ropade han på mig. Han hade dem hos sig och var i ett tillstånd
av skälvande, skummande vrede. I stället för att låta lämna ner
dem och lägga avdragen på mitt bord, hade han behållit dem
hos sig och menade nu att detta hindrat honom att gå hem. Jag
sände nu ned dem och tog in avdragen för att skriva mina
underskrifter — bland annat hade Svenska Dagbladet infört
en serie porträtt av bekanta döda, ”In memoriam”.

Medan jag nu satt med detta, kom han ut och fortsatte sin
storm mot mig. Jag såg på honom, det hela var så orimligt att
jag sade mig:

— Han är full fastän jag inte kan se det. Han vet inte vad
han säger.

Det låter ingenting för den som inte varit med om det. Men
det stora halvskumma rummet — ty som det fruntimmer jag
var, lät jag aldrig takbelysningen brinna i onödan — den
väldiga mannen, stormande och rytande, blodröd med ”ögon som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:39:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brantings/0199.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free