Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Napoleon. En kadetts äfventyr - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förtrogen, som han ofta förut tillkallat vid likartade
tillfällen. Redan höras hans steg i trapporna, och
Napoleon, alltid flink och påpasslig, tack vare fostermoderns
örfilar, skyndar att lysa honom in.
»Jag bringar er här en öm och trogen vårdarinna,
min fru», sade frisrocken. »Låt nu göra upp eld och
sänd efter någon passande föda.»
Den sjuka, som i grunden var godhjärtad, utbrast
i välsignelser.
»Och du, min lille klippare, vill du nu med fullt
förtroende komma med mig, sedan jag visat dig, att
jag är en karl, som håller mina ord?» frågade han
gossen.
Dessa ord, så vänliga och milda mot dem han allt
hitintills varit van att höra, rörde vår unge hjälte till
den grad, att han med tårar i ögonen sprang fram
mot sin välgörare, fattade hans hand och kysste den
häftigt.
»Såå, så! Men godnatt nu, min goda fru. I
morgon afton skola vi komma till er. Godnatt!»
»Godnatt, mormor!» stammade Napoleon och
kastade sig högt gråtande i den sjuka gummans famn.
Hans unga hjärta kände en plågsam beklämning. Det
var icke underligt. För första gången, så långt han
kunde minnas tillbaka, skulle han nu tillbringa en natt
skild från sin fostermoder. Hans lilla bädd hade alltid
stått tätt intill hennes. Hennes hand hade så ofta med
moderlig omsorg stoppat täcket tätare omkring honom.
Hennes gestalt hade varit det sista hans somnande,
hennes gestalt det första hans vaknande öga skådat.
Aldrig hade han känt sig älska henne så som nu. Alla
små oförrätter voro glömda. Han mindes endast, huru
oändligt mycket han var henne skyldig. »Godnatt,
goda älskade mormor!» snyftade han ånyo. »Mormor
skall få se, att jag skall bli beskedlig och lydig.
Mormor skall icke få skam af mig, som mormor ibland
varit rädd för. Gud välsigne mormor!»
»Gud välsigne dig själf, mitt lilla, kära barn!»
bad gumman, äfven snyftande, »Men den gudsgode
herrn väntar, ser du ju. Var icke ledsen bara! Vi
träffas ju i morgon. Gå! gå!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
