Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Napoleon. En kadetts äfventyr - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tjänstgörande majoren, en liten, spenslig man med
ett gulblekt, lidande ansikte, tycktes vid första
påseendet just icke vara den, som kunde hålla
etthundrafemtio ostyriga pojkar och ynglingar i hälsosam lydno;
men betraktade man litet nogare det stränga,
befallande draget kring hans mun och den skarpa,
genomborrande blick, som sköt fram ur hans små ögon,
märkte man snart, att man hade en förman framför
sig, van att handhafva disciplinen och med hvilken det
ej var rådligt att leka.
Den långe kadettens fruktan visade sig ej ogrundad,
ty tjänstgörande majoren stannade mycket riktigt
framför honom, som pilsnabbt aftog mössan och gjorde
ställningssteg.
»Hvad är det nu för ett upptåg igen, som herrn
har haft för sig med gamle professor S. under lektionen
i dag?» frågade tjänstgörande majoren med en
stränghet, som dock mot vanan denna gång tycktes mera
konstlad än allvarlig.
Den tillfrågade, som genom sin munterhet och
ofta visade kvickhet hade blifvit en gunstling hos många,
äfven hos den stränge majoren, och i följd däraf en
sorts frispråkare, svarade med en min af förundran:
»Jag? herr öfverstelöjtnant! Sannerligen...»
»Inga krumbukter! Herrn satt ju och åt i
lektionen ... och svarade sedan ohöfligt, då professorn
anmärkte detta.»
»Icke ohöfligt, herr öfverstelöjtnant! icke
på minsta sätt ohöfligt. Jag trodde mig tvärtom smickra
honom, då jag, på hans fråga hvarför jag åt en
stackars aftonvardsskorpa, gaf honom svar ur hans egen
’lärobok i tyska språket’, som han sätter högt öfver
alla andra:
’Wir müssen alle Tage essen und trinken’,
och då han förnyade frågan, svarade jag ännu en gång
ur samma förträffliga lärobok:
’Man kann vor Hunger und Durst sterben.’
Tjänstgörande majoren kunde härvid med möda
hindra den stränga munnen från att le. »Nå, det får väl
vara för den här gången. Lägg dock bort sina
pojkstreck, ty herrn är ju gamla karln och de passa icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
