Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Napoleon. En kadetts äfventyr
- Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nu längre ... Men hvad är det för en hygglig gosse,
herrn har med sig?»
»Om han är hygglig, vet jag just icke, men jag
träffade honom på vägen, och då han sade, att han
skulle bli kadett, äfvensom att han icke hade någon
bekant här på stället, åtog jag mig att blifva hans
vägvisare, och jag stod just i begrepp att följa honom
upp till herr öfverstelöjtnanten, då jag hade den
lyckan att ...»
Tjänstgörande majoren smålog: »Det är beskedligt
af herrn att åtaga sig de ’nykomna’; jag har ofta
sett detsamma förut och är nöjd med herrn. Adjö!»
Den långe muntergöken aflägsnade sig, icke litet
förnöjd öfver att hafva fått beröm i stället för
skurpens, och lämnade Napoleon i tjästgörande majorens
skydd, säkerligen det mäktigaste, som här stod att
erhålla.
*
Som meningen med dessa blad endast är att
utkasta några små genrebilder ur kadettlifvet, sådant det
befanns för omkring tjugu år sedan, och icke att
oafbrutet beskrifva loppet af en hel Karlbergskurs, hvilket
skulle blifva alltför enformigt, går författaren häraf,
som själf varit kadett och med allt skäl räknar denna
tid till den gladaste och sorglösaste, han har
upplefvat och med säkerhet får upplefva, att i sina forna
(många däribland oförgätliga) kadettkamraters minne
återkalla åtskilliga händelser och personer, hvilka, det är
han säker om, ännu skola intressera dem, äfven om
framställningen genom bristande tid, eller ännu mera genom
bristande förmåga, icke blir så liflig, som han önskade[1].
Vi vilja således i den värda allmänhetens sällskap
till en början gå den väg, vi själfva en gång alla hafva
gått, och följa vår unga hjälte vid hans
[1]
Författaren har gjort sig till en plikt att så litet som
möjligt och, då det måhända blifver nödvändigt, endast
aktningsfullt tala om ännu lefvande, forna förmän, lärare och
kamrater från denna period. De dödas små egenheter och roliga
sidor tror han sig likväl, som andra memoarförfattare, hafva
rättighet att beskrifva, men med ihågkommande likvisst af den
latinska regeln: De mortuis nihil nisi bene.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:39:40 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/braunber/1/0022.html
