Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Napoleon. En kadetts äfventyr - Intagningsexamen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den förargliga finska brytningen gjorde ännu förargligare,
började han åter att fortsätta, till dess han ånyo
förbryllades liksom förut; men betagen af ängslan, sorg
och förtrytelse fortsatte han ändå på höft och nu för
första gången utan reda och sammanhang.
»Pirum, mirum, paska, laska, sinkabirium! Förstår
herrn mig?» frågade major David.
»Nej!» sade den stackars gossen.
»Nå, lika bra förstår jag herrn. Herm rör ihop
loppor och surkål, tobak och långa ormar, och
sto-sto-stora m-ma-maskar och ka-kat-kattfläsk. Men nu vill
jag visa herrn, huru herrn bevisar.» Härvid vände
han den oformliga, kvadratiska ryggtaflan åt vår hjälte,
sägande: »Skuffa mig nu ett tag!»
Då denne dröjde, sade han åter: »Skuffa till mig,
säger jag!»
Napoleon verkställde befallningen, men ganska
lindrigt naturligtvis.
»Skuffa bättre!»
Detta åtlyddes.
»Ja, just så bevisar herrn: om icke jag skuffar
herrn, står herrn stilla», talte major David, med
ryggen ännu fortfarande vänd mot Napoleon. »Men skuffa
ännu bättre, så får herrn bättre se, hvilka duktiga
skuffar herrn behöfver för att komma fram, dit herrn
vill. Skuffa mig, har ju herrn hört!»
Vår stackars hjälte, som trodde ett improbatur
lika gifvet som sanningen af »hypotenusan», ansåg sig
numera hafva ingenting att förlora, utan lydde, eggad
af de hämndfulla känslor, som stormade inpå honom,
den stränge geometrens sista befallning så punktligt och
så eftertryckligt, att denne, så bastant han än var, af de
unga, men kraftiga armarna slungades fram mot väggen
med den fart, att han slog hufvudet mot densamma
och på samma gång med foten krossade en blanksmörjsbutelj,
som stod därinvid, och hvars innehåll nu strömmade
ut på det renskurade golfvet.
Efter detta förskräckliga »attentat» bleknade vår
Napoleon säkert lika mycket som hans odödlige namne,
då han hörde S:t-Rejant’s helvetes-maskin krevera icke
långt ifrån sig; men han (nämligen vår hjälte, icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
