Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Napoleon. En kadetts äfventyr - Fjärde Land-Klassen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Lilla fjolla, da är väl icke ond på mig?» läspade
friherrinnan, i det hon omfamnade Angélique.
Den unga flickan gjorde sig hastigt lös ur
friherrinnans omfamning och sade med en hos henne högst
ovanlig köld: »Jag har ju redan förklarat, att jag aldrig
blir ond; men friherrinnan M..... har alldeles för stor
erfarenhet och har för mycket varit med i världen för
att kunna hafva något nöje af ett barns sällskap ...
det är endast därför, som jag bedt min bror påskynda
hemresan.»
Friherrinnan bet sig i läppen.
»Men den där fröken-kadetten måste följa med oss.
Du vet ju, att jag bjudit honom hem till middag, och
med honom är du väl icke missnöjd, då det var han,
som förstörde hela roligheten genom sin dumma
uppriktighet ...»
»För hvilken jag är honom uppriktigt tacksam»,
afbröt systern, »ty att ångra sig, min goda Henning,
är icke något ondt.»
»Nå, det är åtminstone väl, att du skänker honom
din nåd, ty det är jag, som öfvertalat honom till denna
förklädnad. Men se där kommer han ju själf, iklädd
sin rätta dräkt, den stackars syndaren. Se bara,
hvilken delinkvent-min han tagit på sig! Men var icke
rädd, min kära Napoleon! Min lilla syster, för hvilken
jag härmedels har den oskattbara äranjatt presentera
dig, har låtit hela sitt misshag falla på friherrinnan och
mig, men har redan skänkt dig fullkomlig absolution.»
»Vågar jag hoppas på sanningen af er brors ord,
min fröken?» frågade Napoleon rodnande och fäste med
ett bedjande uttryck sin rena, vackra blick på den
unga flickan.
Denna blick måtte hafva gått henne till hjärtat,
ty äfven hon rodnade häftigt och nedfällde blygsamt
sina sköna, jungfruliga ögonlock. Hon tyckte sig aldrig
hafva sett så vältaliga ögon i ett så vackert ansikte,
dar hvarje drag bar stämpeln af den ärligaste öppenhet.
Hon stod några ögonblick liksom förvirrad, men
därefter i hast återtagande sitt barnsliga väsen räckte hon
småleende sin hand åt Napoleon och sade glädtigt:
»Då ni är Hennings vän, så är ni äfven min, ty jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
