Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Napoleon. En kadetts äfventyr - »Goûter» med bal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Angélique! syster! o, hvad du är god», ropade
Napoleon hänryckt.
»Men nu, min goda bror, måste du heligt lofva
mig att aldrig för någon, ej ens för Henning, röja hvad
jag af kärlek till dig yppat. När tiden är inne, skall
nog min far gifva sig tillkänna, och då ...»
»Då?»
»Då kunna vi öppet bemöta hvarandra som syskon»,
svarade Angélique med en ofrivillig suck – »men till
dess, orubblig tystnad!»
»Jag svär det.»
»Då är jag åter lugn, och nu kan jag säga dig,
att min goda far håller innerligt af dig, liksom vi alla.
Han är ytterst sällan här, och då endast för ett par
dagar, under hvilka han icke vill se någon främmande,
utan önskar vara ensam med sin familj; men jag har
ofta märkt, att han gärna hör, att jag talar om dig,
och huru han då ser särdeles tillfredsställd ut. Ja,
han har till och med uppmanat mig, som jag redan
förut sagt, att bemöta dig med fullkomligt systerligt
förtroende, då du vore en så förhoppningsfull yngling;
– och du bör väl icke kunna neka, att jag härutinnan
troget följt hans uppmaning», tillade Angélique, i det
hon småleende tryckte Napoleons hand.
Napoleon befann sig liksom han blifvit försatt i
sjunde himmeln, men hans tid var knapp, afskedsminuten
nalkades, och han började att återigen känna
samma ängslan som nyss förut. Efter att hafva dragit
en djup suck, steg han ändtligen upp och räckte sin
hand åt Angélique, under det en hastig blekhet drog
sig öfver hans kinder, och ögonen tårades. Den ädla,
bleka flickan såg på honom några ögonblick med en
blick af obeskriflig ömhet, vidrörde därefter nästan med
blixtens hastighet hans panna med sina mjuka läppar
och skyndade sedan in i ett kabinett, i det hon förde
näsduken mot ansiktet ...
Båda hade tvifvelsutan nu funnit, att de för hvarandra
voro mer än bror och syster och att vänskapen
icke var det enda band, som förenade dem.
Afskedet från Henning, hvilken Napoleon nu ansåg
sig hafva dubbla skäl att älska, då han i honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
