Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En löjtnants händelser - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alldeles oväntadt få höra samma sköna modersmål från
så sköna läppar.»
»Jag hör, att ni redan börjat blifva fransman»,
svarade flickan och smålog. »Men låtom oss nu tala
om det gamla Sverige.»
De unga tu slogo sig ned på ett par taburetter.
Hjalmar uppbjöd hela sin talförmåga – skildrade de olika
intryck, som han rönt under resan, talade om sin varma
tacksamhet mot herr Franck, som beredt honom detta
nöje, m. m., och den vackra flickan lyssnade med
uppmärksamhet på hans ord, under det att hennes vackra
öga då och då fästes på honom med ett oförklarligt
uttryck, som gjorde honom dubbelt varm om hjärtat.
Bordet var nu serveradt, och den lycklige Hjalmar,
såsom varande ende kavaljeren, erhöll plats vid den
skönas sida. Som värden och värdinnan icke förstodo
svenska och herr Franck icke tycktes skänka minsta
uppmärksamhet åt dem, kunde de alldeles ostördt
fortsätta sitt samtal, under hvilket Hjalmar ofta hade
tillfälle att beundra sin unga landsmaninnas naivité,
äfvensom den täcka barnslighet, blandad med mycket
förstånd och ett visst stilla svärmeri, hvarmed hon
talade om ett och annat. Men hennes sköna ögon
fängslade honom dock mest af allt, när de emellanåt
liksom förut fästes på honom med detta rörande,
innerliga uttryck, som han icke visste att förklara, men
hvaraf han dock njöt i fullt mått. Ungherrskapet
samtalade på detta sätt oafbrutet i flera timmar, och om
aftonen, då Hjalmar ändtligen måste gå och han till
afsked varmt tryckte sin landsmaninnas hand, tycktes
det honom liksom han skildes vid en gammal bekant.
»Ni återser mig snart», hviskade han och erhöll till
svar en blick, som sade mycket, mycket mer än ord.
Under hemgåendet frågade herr Frank, hvad han
tyckte om den unga flickan, hvars bekantskap han gjort.
»Ack, hon är förtjusande!» utropade Hjalmar,
»och om jag icke kände farbrors afgjorda hat för allt
hvad kärlek heter, skulle jag berätta, att jag redan är
alldeles betagen i henne.»
»Å, det är väl icke så farligt heller. Jag hatar
endast den där dumma kärleken, som icke leder till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
