Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inkvarteringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ordres till mig, olycklige Celadon, att inställa mig på
regementets mötesplats för att utbyta Amors banér mot
den bistra krigsgudens. När jag berättade denna nyhet
för Vendela, greps hon af en förkänsla af stundande
lidande och utbrast i en häftig gråt, i hvilken äfven
jag, så fänrik och konungens trotjänare jag än var,
snart deltog. Må detta förlåtas en ung krigsman, som
aldrig varit ute för någon farligare eld än den, som
lyste ur Vendelas vackra ögon! Aftonen förrän jag
reste hade vi ett nytt möte i min brors rum. Den
kärleksfulla flickan låg snyftande i mina armar utan
att kunna yttra någonting annat än sorgliga
interjektioner, interfolierade med en och annan vemodig kyss.
Afskedet hade omöjligt å ömse sidor kunnat vara
bittrare, om jag stått i begrepp att gå i brinnande krig
mot alla ryssars själf härskare. Det var, som jag nyss
sade, en förkänsla af kommande sorg och skilsmässa
för alltid, som fattade oss båda. Den bedrog ej heller.
Jag har aldrig sett Vendela sedan. Men många, många
äro de tårar jag fällt, många de nätter jag genomvakat
vid tanken på henne, den goda, glada och oskuldsfulla,
som ingaf mitt hjärta den renaste och ädlaste känsla
det någonsin hyst. Frid, evig frid öfver min
glädjes graf!»
»För fan! Dog hon då under tiden?» frågade
Stålsköld.
»Å nej, men hon rycktes i alla fall långt, långt
bort ifrån mig. Jag hade endast varit några dagar på
mötet, då jag från Vendela erhöll ett bref, som blifvit
svårläsligt af de många tårar hon fällt under dess
nedskrifvande, däri jag underrättades, att hennes välgörare
alldeles oförmodadt kommit för att afhämta henne från
pensionen och att hon redan dagen därpå nödsakades
att följa honom till hemmet. Hon var naturligtvis
alldeles öfvergifven vid den tanken, att hon tvingades
skiljas från mig, utan att få hviska ett kärlekens ord,
utan att åt någon kunna förtro djupet af sin smärta.
Hon besvor mig att, så snart omständigheterna sådant
tilläto, följa hennes stråt och uppsöka henne, emedan
hon hade så mycket att säga mig, för hvilket hon nu
i sitt upprörda tillstånd icke kunde redogöra. ’Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
