Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reskamraten (Berättelse) - Tredje aftonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjukes uppmärksamhet. »De gifva mig förlorad», sade
han, »och det vet jag bättre än de. Men det var icke
härom, jag ville tala. Hör», fortfor han med märkbar
rörelse, fattande Fannys hand, »flickan här har sagt
mig, att du älskar henne. Är det så?»
»Af all min själ», stammade jag.
»Jag visste det. Hon älskar också dig. Hon är
en god flicka – gifve Gud, att jag förr lärt känna
henne! Läggen nu edra händer ihop, och måtte Gud
välsigna eder, så visst som jag gör det! – Axel, gif
mig det paket, som ligger i första hyllan till vänster
i min chiffonier. Nyckeln finner du i spegellådan.»
Jag gjorde som han sade. »Detta är mitt testamente.
Jag har däri sörjt för eder framtid, så att I kunnen
lefva i öfverflöd. Gå nu du, Fanny, och bed de andra
herrarna komma in.» Högt rodnande äfven under
tårarna, gick hon ut, men återkom kort därefter, åtföljd
af en präst och tvenne af hennes farbrors grannar.
Äfven läkarna inkommo.
»Jag hade önskat», sade den sjuke till mig, »att
få vara med på edert bröllop, men den största rubbaren
af mänskliga planer, döden, har lagt sig däremot. Nu
vill jag åtminstone se er formligen förlofvade, på det
jag må kunna dö i den visshet, att Fanny icke står
utan en beskyddare.» Han gaf pastorn ett tecken.
Denne började. Ringarna växlades, och jag slöt den
snyftande Fanny som min trolofvade mo i mina armar.
»Kommen hit, barn!» sade därpå den gamla. Vi
knäföllo vid hans säng. Han lade händerna på våra
hufvuden och välsignade oss tyst.
»Gråten icke för min skull», fortfor han därefter,
då han såg vår bittra sorg. »Jag dör nöjd. Lifvet
har för mig varit en svår kamp, och jag längtar till
hvilan ....» Han ville tala vidare, men han hade
blifvit så matt af den långa ansträngningen, att han ej
förmådde det. Läkarna bådo oss lämna sjukrummet.
Vi gjorde det. Lutande sitt hufvud mot mitt bröst,
öfverlämnade Fanny sig åt sin rättvisa sorg, som jag
hade så stort skäl att dela.
Mot aftonen drog vår ädle välgörare sin sista suck.
Hans sista blick föll på Fanny och mig. Vi sörjde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
