Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reskamraten (Berättelse) - Tredje aftonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom uppriktigt, och endast den tanken, att han lefvat
ett glädjelöst lif, kunde försona oss med hans bortgång.
Sedan vi öfverlämnat hans kvarlefvor åt jorden, flyttade
Fanny till sin förmyndare, en af de grannar, som
öfvervarit vår högtidligt sorgliga förlofning.
Med undantag af några donationer till fromma
stiftelser, hade den aflidne testamenterat hela sin
betydliga förmögenhet till Fanny, som därigenom blef en
af de rikaste arftagerskor i provinsen. Men till alla
honungssöta spekulanters förtviflan, var hennes rika
hjärta redan intecknadt. Äfven denna egendom tillföll
Fanny. Vi utsago den, i anseende till dess vackra
belägenhet, till vår bostad; men som byggnaden var
betydligt förfallen, måste den undergå en fullständig
reparation. Detta drog ut på tiden, så att vi icke förr
än ett år efter vår välgörares död hade vårt bo i
ordning. Då sade jag en afton till Fanny, som, sittande
i mitt knä, hade talat om stolar, bord, sängar m. m.:
»Nu återstår blott en nödvändig sak, som vi måste
skaffa oss.»
»Hvad då, min vän?» frågade hon.
»En lysningssedel.»
Fanny närmade sin brinnande kind till min. En
månad därefter stod vårt bröllop. Vidare har jag intet
att tillägga, ty att tala om min sällhet vore att tala
om det oändliga. God natt!»
-
Aftonen efter denna, då Fanny efter vanligheten
ville lämna oss allena, bad Axel henne blifva kvar och
åtfölja oss på vår promenad. »Hafven I då redan
ledsnat vid hvarandra?» skämtade hon, i det hon påtog
sin hatt.
»Ja, och emedan ombyte förnöjer, vill jag i afton
företrädesvis ställa mina ord till dig.»
»Du är ändå bra nådig», svarade hon, fattande Axels
arm, och hoppade ut med oss i det fria.
»Men kan du gissa, hvad vi talat om dessa aftnar?»
»Visst icke – och jag begär ej heller att få
veta det.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
