Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
»Inga krumbukter!» ropade smeden och gaf till en
kötted, »hon skall hålla sitt löfte, annars så förbanna
mig talar jag icke om alltihop. Följ med bara!»
»Nåväl, jag vill följa er, omänsklige, grymme!»
inföll flickan ifrigt. »Var icke orolig, bäste herre,
jagar strax tillbaka», sade hon till mig, i det hon gick,
»jag skall bara. . . lämna denne karlen litet
drickspengar, som han . . . nödvändigt vill hafva nu genast.»
Smeden gaf till ett skallande gapskratt, fattade
Klaras hand och försvann med henne. Jag hörde ännu
hans vidriga skratt i förstugan. Men snart blef allt tyst.
Store Gud! litet anade jag då, för hvilket pris
den unga, vackra, olyckliga flickan hade måst köpa den
råe mannens beredvillighet att hjälpa en lidande
medmänniska! O, huru djupt, huru oändligt
beklagansvärd är icke den arma varelse, som med vämjelse
nödsakas att först lofva ett offer åt synden för att sedan,
därtill uppmanad af en bättre känsla, få tillfälle att
utöfva en god och Gudi tacknämlig gärning! Det är
pelikanen, som mättar ungarna med sitt blod. Du ser,
min vän, att tårar fuktat dessa rader och gjort dem
otydliga. Ja, jag har alltid gråtit vid hågkomsten af
denna stund, under hvilken, därom är jag fast
öfvertygad, äfven himmelns milda änglar gräto öfver den
fallna, den ömkansvärda, som dock nu för sista gången
offrade åt lasten.
Men, som jag redan sagt, mitt oskyldiga barnasinne,
ännu helt och hållet oinvigdt i lastens mysterier, insåg
icke då offrets betydelse. En viss ängslan fattade mig
ändock, då jag nu, lämnad i ensamhet, tänkte på
doktorns, på smedens och Amalias uppförande, så olikt
det, hvilket jag hittills varit van att finna hos hederligt
folk. Alla dessa personer föreföllo mig vedervärdiga,
spotska och hånande. Endast Klara hade visat sig
medlidsam och god. Endast hon hade talat vänligt
och tröstande till mig. Hennes uppriktiga välvilja kom
mig att glömma de andras stötande förakt, som jag i
min enfald ansåg härleda sig från denna
stockholmshögfärd, hvilken jag så ofta hört mina gamla tanter
beskrifva vid kaffekoppen hemma hos min mor. Jag
kom nu att tänka på henne, den ömt älskade, och jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
