Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
»Icke är jag ond på er för det lappri ni gjorde. Det
ser ut, som ni aldrig kysst en flicka förr.»
»Ack nej! det har jag icke, vid Gud», ropade jag
ifrigt, liksom jag velat försvara mig mot ett stort
på-bördadt brott, och kände därvid ett visst misshag öfver
lättfärdigheten i den välmenande flickans tröstegrunder.
Jag drog min hand hastigt ur hennes och gömde mitt
ansikte under sängtäcket.
»Ni får icke bli ond, gode herr Konstantin», bad
flickan. »Jag ville visst icke göra er ledsen. Jag bara
tänkte.. . jag trodde, att aldrig en ung, vacker karl
kunde vara . . . vara så oskyldig.»
Det låg så mycken uppriktighet och naiveté i detta
urskuldande, att jag åter räckte henne min hand och
såg på henne leende. »Se, nu känner jag igen er!»
ropade hon glad. »Ni skall också få någonting godt,
for det att ni är vänlig», och härvid räckte hon mig
en kopp chokolad och ett par mandelbröd, som hon
hämtat hos en schweizare, under det jag ännu sof.
Jag tackade henne varmt, som hennes godhet
förtjänade, och lät den stärkande drycken smaka mig väl.
Men därunder kom jag att tänka på den utgift, hon
haft för min skull. Jag bad henne därför framtaga
min magra börs ur den lilla rensel jag medfört och
göra sig betald.
»Fy, herr Konstantin! hvad vill det säga?» svarade
flickan. »Anser ni er då för förnäm att hålla till godo
det lilla,, jag kan bjuda er och som är er så hjärtligt
unnadt. En student behöfver nog det han har. Ser
ni, herr Konstantin, jag är rikare än ni», och nu
framtog hon ett litet skrin ur sin draglåda, öppnade det och
visade mig en hel hop guldringar och väl sina femtio
blanka riksdalrar.
Jag hade aldrig sett en så stor skatt. »Det var
grufligt!» ropade jag förundrad, »hur har ni kunnat
samla så mycket?»
»Det... det är min förtjänst på sömnad»,
stammade Klara, »och så är det besparingar och . . . och
souvenirer af några .. . goda vänner.» För att icke
göra den goda flickan ledsen, upphörde jag med alla
invändningar, och jag ansåg det dessutom så naturligt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
