Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
Väl uppreste sig min dygdekänsla mot denna kärlek,
men förgäfves. Tärningen var kastad, och jag var
oupp-lösligen fästad vid Klara.
Få dagar härefter satt jag åter på min lilla
vindskammare i Uppsala. Den förträfflige doktorn, som
bevisat mig en nästan faderlig godhet, hade i sin egen
vagn låtit skjutsa mig dit, rikt begåfvad med en mängd
ypperliga medicinska arbeten, hvilka, som han sade,
skulle påminna mig om den gamle tvärviggen, som satt
ihop mitt ben, och dessutom kunde komma mig väl
till pass, då jag nästa termin skulle börja mina
egentligt medicinska studier. Han hade äfven tagit det löfte
af mig, att, om jag någon gång skulle komma i saknad
af medel till fortsättandet af min dryga kurs, jag då
skulle vända mig till honom. Ack! det finnes ändå
bra mycken godhet i mänskligheten.
Jag sökte nu att med ihärdigt arbete fördrifva de
dystra minnen, som de senaste viktiga händelserna i
mitt lif födt hos mig. Det lyckades mig till en del,
ty jag hade en allvarlig vilja jämte en ovanlig
arbetsförmåga; men stundom, i synnerhet när skymningen
inträdde, förflyttade jag mig i tankarna till den arma
Klaras lilla nätta kammare och genomgick i minnet allt
det sorgligt ljufva jag där upplefvat. Ren, som
jag-först trodde henne vara, stod hon då framför mig, och
när den oblidkeliga sanningen trängde sig inpå mig och
ville förjaga den sköna bilden, då fylldes mina ögon af
tårar, men dessa voro nu icke så bittra, ty Klara var ju
hos min älskade mor, där hon lättare än någonstädes
kunde sträfva till sin förädling och försoning.
Jag hade alltid med stor otålighet afväntat de
kärkomna brefven från min mor, men det var naturligt,
att denna otålighet nu skulle blifva ännu större, då man
besinnar, huru stor min längtan måste vara att få erfara,
hvad hon sade om Klara, den person, som näst henne
var mig dyrbarast i världen. Det så efterlängtade
brefvet ankom ändtligen, och till min outsägliga glädje läste
jag där Klaras beröm från början till slut. »Hon är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
