Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstapeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
179
jag var dömd. Ja, mina herrar, jag blef kär, alldeles
ursinnigt och brinnande kär, hvilket herrarne böra
kunna sluta sig till af hvad jag förut sagt angående
min natur då för tiden. Föremålet för denna kärlek
(här antog konstapelns ansikte ett djupt smärtsamt
uttryck) var en ung bokhållare, med hvilken jag i min
barndom ofta rasat och lekt. Han hade samma
sprittande och hejdlösa lynne som jag och var därtill den
vackraste karl jag i min lefnad sett. Äfven han älskade
mig med samma häftighet som jag honörn, och så
sorgfälligt jag än bevakades, förskaffade vi oss tillfälle att
råkas och lofva hvarandra trohet (’jag försäkrar
herrarne vid min heder som ’militär’ i all tukt och ära
likväl’, tillade hon, då hon såg, huru några bland de
yngsta officerarne började att draga på munnen.
’Släpper man först tygeln, kommer man snart ur sadeln,
men jag aktade mig’). Att för herrar officerare tala
om kärlek, är emellertid alldeles öfverflödigt, ty den
känna de på sina fem fingrar, ehuru dock alltid på sitt
vis, som, förlåt mig det, ofta är litet lättfärdigt och icke
kan förliknas med den känsla, som vi hyste för
hvarandra. Af fruktan för min mors stränghet beslöto vi
att för henne dölja vår förbindelse, till dess min
fästman förtjänat så mycket, att han utan att befara
afslag kunde begära min hand. Att samla gick likväl
då liksom nu tämligen långsamt, och år efter år förflöt,
utan att vi sågo det efterlängtade målet närmare. Då,
för att i hast gripa lyckan i håret, kastade sig min
fästman på lurendrejeriet, hvartill hans djärfva mod
och böjelse för äfventyr endast gjorde honom alltför
benägen. Emedan han själf ägde föga eller intet,
uppträdde han blott som kom missionär för andra, men
många voro de djärfva streck han spelade tullsnokarna,
och hans egen behållning blef icke obetydlig. Om han
då upphört med detta osäkra näringsfång, hvarom jag
ifrigt besvor honom, hade jag säkerligen icke nu suttit
som marketenterska här, men hans äfventyrsanda, en
gång väckt, var icke så lätt att hejda, och han hade
dessutom föresatt sig att blifva rik för att därigenom
kunna göra min lott så mycket lyckligare. Denna
föresats, som hade en så vacker bevekelsegrund, tjänade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
