Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adjutanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284
annat? »Hvad vet jag, mitt herrskap!...» som min
vän Orvar Odd säger.
Om en skarpsyntare betraktare än öfversten varit
inne i rummet, skulle han tvifvelsutan hafva märkt,
att de tre damernas ögon gång på gång vid det minsta
ljud af steg riktades mot dörren: Emmas ofta,
öfverstinnan s o f tar e j guvernantens oftast. Men om ej
Öfversten märkte det, så öfverraskade nog de tre väntande
hvarandra på färsk gärning. Djupt rodnande öfver att
se sin rena, jungfruliga blick bespejad, sänkte Emma
hastigt ögat och såg icke sedermera upp frän boken,
ej en gång då Sebastian, på hvilken man väntat en
smula, inträdde, hvarvid guvernanten spratt till, som
om hon fått en elektrisk stöt, och öfverstinnan tog på
sig sitt ljufvaste småleende.
»Det var fan, hvad du har sofvit länge i dag!»
sade öfversten till Sebastian, som han känt från hans
barndom, och hvars far varit en af öfverstens bästa
vänner.
»Jag nekar det icke», svarade Sebastian, »men jag
kände mig trött af gårdagens jakt, från hvilken jag ej
hemkom förrän ganska sent.»
»Förbannadt dumt af den gikten att hindra mig
vara med! Fick du något?» frågade öfversten.
»Jag har tre harar att nedlägga för kokerskans
fötter.»
»Baron är alltför god, som så ofta förser mitt
kök med vildt», smålog öfverstinnan.
»Bab! icke jager han för köttets skull och ej
heller för din skull!» ropade öfversten - »det är nöjet,
som drifver honom till skogen, och där är också satans
roligt. Jag minns, när jag sköt min första hare, jag
var då bara en liten puttefnask, men fördöme mig!
hoppade icke i glädjen hjärtat som en kråkunge i
skrofvet på mig.»
»Du har också ett eget barbariskt sätt att lägga
dina ord», anmärkte öfverstinnan och började serveringen.
»Bry dig icke om det, mor lilla, det kan ej mer
ändras, och nu bör du ha hunnit att bli van därvid.
Jag kan nog fan vara fin, när det behöfs; det såg du,
när jag friade till dig på den där hofbalen. Men annars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
