Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adjutanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
307
Emmas lilla hals ville mer än en gång vrida sig
mot den bakom sittande talaren, och hennes mun var
flere gånger på väg att öppna sig för att taga Sebastian
ur hans villfarelse. Men den vanliga egensinnigheten
hos unga, älskande flickor höll henne tillbaka. Hon
fortfor därför i sin tystnad; men hade Sebastian sett
de tårar, som flöto obemärkt under bahytten, skulle
hans smärta icke varit så svår att uttala. Men nu teg
äfven han dystert under hela vägen, och i den
sorgligaste sinnesstämning anlände de slutligen till staden,
där han utan att lyfta sina ögon lyftade henne ur
slädan och sedan med en djup bugning tackade henne
för det »högst angenäma sällskapet». Emma, som
bittert ångrade sin visade hårdhet, var missnöjd med sig
själf och med hela världen. Om Sebastian blott sagt
ett vänligt ord, skulle hon varit färdig att af bed j a sitt
fel, men nu var äfven han synbarligen retad och
undvek i sin ordning henne, hvilket gjorde, att hon ej
vågade nalkas honom. Ack, hvad unga älskande
onödigtvis plåga sig själfva, under det de plåga hvarandra!
Herrar Leo Leonetti’s och Rolando Cacadorini’s
menageri var denna afton talrikt besökt af ortens
ståndspersoner, som nödvändigt ville se, hvad så många
majestäter förut skänkt sitt »utomordentliga bifall».
Då öfverstinnan med sitt sällskap inträdde, samlades
de flesta kring henne, som nu med sin vanliga
inställsamhet och lediga umgängeston förtjuste enhvar. För
henne, ortens »lejon», kom man nästan att glömma
menageriets. Men nu började signor Cacadorini stöta
i en trumpet, under det signora Cacadorini vred ett
positiv och en ung Cacadorini slog bastrumma. I
detsamma inträdde signor Leonetti med den förfärlige
elefanten, »hvars förstånd nära liknade en människas».
Åskådarna drogo sig åt sidan för att se, hur det kolossala
djuret med en virtuosité, som skulle anstått en gammal
rumlare, drog korken ur en butelj m. m. Men under
det elefanten med sin ofantliga snabels tillhjälp visade
sitt klara förstånd, »inträffade en händelse, för hvilken
mänskligheten ryser och som häfderna önskade att
förtiga» - för att nyttja salig Wåhlins ord, då han
beskrifver högstsalig konung Gustaf III:s mord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
