Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adjutanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322
Sebastian vände sig därefter till guvernanten,
hvilken satt ensam och inom sig förargad på öfverstinnan,
därför att hon drog kyrkoherden med sig åt himmeln
och icke lät honom få stanna hos henne på jorden.
Mamsell Amanda var outtömlig i sina önskningar för
de nyförlofvades lycka. Hon försäkrade, att det alltid
varit en af hennes »favoritidéer» att en gång få se
Sebastian förenad med den söta Emma. Ett så vackert
par finge man söka efter, menade hon. Hon hade
länge märkt, att Emma i tysthet älskat Sebastian, men
som hon icke kände föräldrarnas tänkesätt, hade hon
icke vågat uppmuntra hennes böjelse, utan hellre
förblifvit »neutral». Hon förtrodde honom därefter,
under tysthetslöfte, att öfverstinnan på en tid blifvit
»fasligt» gudfruktig och att hon hade förskaffat sig
alla möjliga postillor, bland hvilka hon dock
föredrog Schartau^. Hon kunde långa stycken af Thomas
a Kempis »Om Kristi efterföljelse» utantill, och
likaledes studerade hon flitigt en liten evangelisk berättelse
om den »botfärdiga Maria Magdalena». - »Öfverstinnan
säger väl, att denna hennes förändrade världsåsikt
härleder sig från hennes lifsfara och hennes underbara
räddning därur, men jag för min del tror, att babianen
mest bidragit till hennes omvändelse.» Sebastian kunde
just icke neka sanningen af denna elaka förmodan,
men betänkte därvid, huru »pastoratet» i en
handvändning omstöpt guvernantens »tro, hopp, kärlek och
förtröstan.»
Öfversten kom nu och slog honom på axeln: »Jag
ser, att du tagit dig en half timmes rast; däri gjorde
du rätt, min gosse, ty man kan väl icke orka att
»snablas» som dufvor hela dagen heller. Men kom,
jag vill tala vid dig litet grand. - Du har väl haft
bra ledsamt dessa dagar du varit i staden?»
»Jag vill icke neka det, men min närvarande
sällhet har gjort, att jag glömt allting ...»
»Jag tyckte också, att det var synd om dig, och
du skall tro, att det kostade rasande mycket på mig
att så där »dräpa» dig, som man säger; men dels ville
jag straffa dig litet, för det du af slutat räkningen utan
värden, och dels - ja hufvudsakligast, ville jag hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
