Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Misstaget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330
- Du besvarar ej din Leonoras kyss! Denna köld -
ha! du vill kanske öfvergifva mig, nu då jag - är
öfvergifven - af hela världen. Dock, du måste älska
mig - åtminstone af medömkan; ty, grymme! vet» -
Och här lutade hon mot mitt öra en nästan glödhet
kind, hvars brinnande blygselrodnad jag snart sagdt
inbillade mig att se genom mörkret - »ty vet, att om
du förskjuter mig, förskjuter du - tvänne - varelser
- Oh!» -
Svårligen har någon sedan Adams tider varit i en
mera brydsam belägenhet än jag under detta
besynnerliga qui pro quo. I början var jag alldeles förbluffad.
Jag visste icke, hvad jag skulle tro. Men namnet
Leonora och några andra yttranden sade mig snart,
hvem jag hade för mig och att målaren, men icke
jag, ehuru också en Gustaf, var den sannskyldige, så
gärna jag än själf velat vara det. Jag var ingalunda
en helig Antonius, på hvilken de ymnigaste
kärleks-betygelser utan minsta verkan kunde slösas,
synnerligast som det vackra porträttet mer än lifligt
framställde sig för själens öga, hvilket ännu klarare än
kroppens tyckte sig skåda de friska och rosiga läppar,
som brunno mot mina, och de rörande tårar, som
blänkte i de stora bruna ögonen. Men hvad var att
göra? Antingen framhärda i min förra tystnad och
bedröfva, ja, kanske döda det arma barnet, som ju
härigenom skulle stärkas i den förkrossande öfvertygelsen
om sin älsklings trolöshet, eller ock upplysa henne om
sitt misstag, hvilket återigen skulle komma henne att
förgås af blygsel och förskräckelse, i synnerhet nu, sedan
hon åt en okänd skänkt de varmaste bevis på en häftig
passion och, hvad som var ännu mera, åt honom
anförtrott den ömtåligaste hemlighet, en flicka kan äga.
Dessa båda alternativ voro i sanning förtvifladt
kinkiga, och jag hade omöjligt hjärta till att välja
någotdera. Hastigt rann mig en djärf tanke i hågen.
Kunde jag ej på vinst och förlust försöka att gå en
medelväg? En viss märkbar likhet närskade mellan
målaren och mig, äfven i rösten. Kunde jag* ej nu
begagna mig däraf, i det jag än mer försökte att härma
min vän? Pet var ju en möjlighet, att den djupa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
