Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Major Torsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
69
och friska ansikte; ingenting skönare än hennes
harmoniskt rundade former; ingenting behagligare än den
minsta af hennes rörelser. När hon gick, var gången
så elastisk, att hon knappt syntes vidröra jorden, och
när man nu därtill lägger, att öfver hela hennes väsende
var liksom utbredt något tjusande, något sant
jungfruligt, som icke låter sig beskrifvas med ord, men
blott kan kännas, så hoppas vi att hafva gjort ett
någorlunda tydligt, om än ofullkomligt utkast till bilden
af den älskliga varelse, som nu befinner sig upplyftad
i den hederlige majorens starka armar. Gefion var
nämligen ännu alltjämt gubbens förklarade älskling, och
hennes innerliga vänlighet, hennes hjärtas outtömliga
godhet, gjorde äfven, att ingen afundades henne detta
företräde, så begärligt än hvar och en af Trudvangs
inbyggare eftersträfvade att tilldraga sig den minsta
blick af den afgudade majoren, hvilkens mildhet, liksom
försynens, äfven räckte till för alla.
Sedan majoren tryckt en smällande kyss på hvardera
af den unga flickans fylliga, glänsande kinder, släppte
han henne efter sin vana handlöst ifrån sig, och vig
och lätt som en gazell, stod hon åter småleende på
jorden midt ibland dufvorna, som tycktes hafva utvalt
henne till sin skyddspatronessa, ity att de under
rörelser af den lifligaste glädje följde henne öfverallt, så
snart hon trädde utom dörren. En gammal snöhvit
dufva, som under detta uppträde suttit helt lugn och
filosoferat utanför slaget, lyfte nu sina vingar och
slog sig ned på Gefions axel. Vid denna dufvas åsyn
förmörkades flickans nyss så lifvade drag af ett sorgligt
uttryck, och hennes sköna, svartglänsande ögon fylldes
hastigt af tårar, som banade sig väg utför kinderna.
Majoren förstod genast hennes tysta smärta. Det
var »Gerseme», Sigurds dufva, som framkallat dessa
tårar; och själf rörd, vände han sig bort, i det han,
kastande en blick uppåt byggningen och till den nya
våningen, halfhögt mumlade för sig själf: »Djäfvuln
regera den pojken! Och nu har han icke låtit höra
af sig på år och dag på köpet! Och hon, det lilla
våpet, som bryr sig om att sörja en sådan där slyngel!
Och den satans dufvan, som alltid kommer med sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
