Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Major Torsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
oräknelig människomassa var där församlad, som med
entusiastiska hurrarop mottog den länge väntade seglaren.
Sigurd, vår beklagansvärde unge hjälte, som icke
visste, huru föga orsak han hade till den förtviflan,
för hvilken hans varma älskande själ nu var ett offer,
stod ensam, lutad öfver relingen. Rundt omkring sig
hörde han idel glädjerop; endast i hans bröst rådde
en förfärlig tomhet. Det föreföll honom, liksom hgns
hjärta, just då det var färdigt att skjuta sina skönaste
rosor, blifvit af en våldsam hand med rötterna ryckt
därur och sedan förtrampadt. Han ryste för sig själf,
då han tänkte på den nästan vansinniga kärlek, som
hertiginnan på så kort tid förstått att hos honom väcka,
underhålla och sist - gäcka. Kärleken är alltid egoistisk;
han betänkte därför icke, hvad hon var skyldig sig
själf, sin börd, sin ställning; och själf var han alltför
oerfaren att inse, att en ung, förtjusande och allmänt
tillbedd kvinna, som redan sagt så mycket, som af en
nyvaknad mäktig passion redan så ofta låtit hänföra
sig i obevakade ögonblick, omöjligen kunnat blifva så
hastigt förändrad. Han ansåg sig i sin blindhet endast
hafva varit föremål för ett grymt gäckeri, och tårar af
harm, den försmådda, obesvarade kärlekens bittra tårar,
runno sakta ned öfver hans kinder och föllo i det salta
vattnet därunder. I det upprörda tillstånd, hvari han
befann sig, hade han icke märkt, att en båt satt ut
från fartyget och styrt kosan mot land. Men de tårar
han gjutit hade dock småningom, såsom det alltid är
fallet hos den afundsvärda ungdomen, något lindrat den
kväfvande smärtan, och han sk}nidade sig att af dem
borttorka de sista spåren.
En skeppsgosse lämnade honom nu ett litet paket.
Fattad af en dyster aning öppnade han detsamma;
jämte ett bref, innehöll det ett rikt juvelsmycke, kring
hvilket en lång, glänsande, svart hårlock var lindad.
Det torde vara öfverflödigt att säga, ’af hvilken detta
bref var skrifvet.
»Sigurd!» så började det, »mitt lifs räddare! ni
anser mig troligen för den otacksammaste varelse under
solen, - och har jag icke gifvit er fördubblade
anledningar därtill? Efter många och långa strider med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
