Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Major Torsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
Den djupaste rodnad drog sig härvid öfver Sigurds
kinder, och med en suck af skärande smärta nedfällde
han armarna samt gömde hufvudet i de mjuka kuddarna,
plötsligen återkommen till besinning.
»Du lider någon djup sorg, mitt stackars barn?»
sade majoren och nedfällde bedröfvad sitt hufvud.
»Ja, älskade fosterfader! Ja, tyvärr l» svarade Sigurd
och fäste det tårade ögat bedjande på majoren.
»Och du fruktar att förtro den åt mig, min son?»
sade Torsson, mildt förebrående, och lade sin hand på
den unge mannens glödheta panna.
»Nej, vid Gud!» utropade Sigurd, tryckande den
faderliga handen till sina läppar. »För er allenast kan
och vill jag uppenbara min lefnads enda hemlighet,
och det var redan i går afton min fattade föresats att
i dag låta er höra min bikt.»
»Intet tillfälle kan vara lägligare än detta, min
son. Vi äro ensamma i hela huset. För att få
samtala med dig har jag uteblifvit från julottan. Lugna
dig nu och tveka icke sedan ett ögonblick att uttala
den renaste sanning. Har du felat, är det af svaghet
eller af fåfänga; men något brott har icke min Sigurd
kunnat begå, det vet jag, ty därtill känner jag för väl
det verkligen goda i din natur.»
Uppmuntrad af dessa milda ord började Sigurd
förtäljandet af sina öden, allt från den dag han
till-skrifvit majoren sitt sista bref. Detta hade skett
kort före den händelserika natten på prins Zagarolos
villa.
Genast vid det Sigurd för första gången i sin
berättelse nämnde hertiginnan, skedde detta med ett sådant
uttryck i blickar och åtbörder, att majoren gaf sin
plan med Gefion förlorad. Den människokännande
mannen insåg, att Sigurd blifvit gripen af en icke
vanlig kärlek: en sådan, som han själf känt i sin ungdom
och som aldrig hos trofasta sinnen lämnar rum för
någon annan.
Nordens sena vintersol hade redan börjat att höja
sig, innan Sigurd slutat sin bikt, som han kallat den?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
