Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Major Torsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
117
gång af den med ett sjuarmadt julljus i handen
inträdande majoren. Den gode gubben framgick sakta mot
hans säng och betraktade honom länge med stigande
ömhet.
»Stackars gosse! han sofver så godt. Och det vore
synd att väcka honom», sade han för sig själf. »Jag
ämnade föra honom till Guds hus, att han på denna
heliga morgon måtte tacka den allgode ledaren af hans
öden, som åter lyckligen fört honom till hans oskyldiga
barndomshem; men, Gud förlåte mig det, jag har ej
hjärta att väcka honom. Och själf vill jag äfven för
första gången stanna hemma för att vaka öfver honom.
När han vaknat, skola vi fira vår julotta, ty där två
eller tre äro församlade i Herrans namn, där är ock
gudstjänst.»
Efter detta förändrade beslut smög sig majoren
tyst som den ömmaste moder åter ut för att kungöra
sin vilja. När ändtligen alla voro resta, och den
djupaste tystnad efterrädt det förra bullret, återkom han
med en dunkelt lysande lampa och satte sig sedan
ljudlöst vid fostersonens läger. Länge satt han där,
försjunken i sin åskådning, och många voro de böner,
som därunder ur den åldrige mannens fromma bröst
höjdes för Sigurds väl.
Timme efter timme hade förgått, innan Sigurd
ändtligen uppslog sitt öga; men det matta lampskenet,
gestalten, som lutade sig öfver sängen, oredigheten, som
ännu efter uppvakandet rådde i hans tröttade sinnen,
allt, med ett ord, gjorde, att han trodde sig liggande
på sitt sjukläger i KatocM och att det var hertiginnan,
han såg framför sig. Innan majoren således hunnit
att hälsa honom god morgon, slog han sina armar om
dennes hals, under det han hänryckt utropade:
»Virginia! älskade Virginia!»
»Är du rasande, pojke! Icke är jag någon
Virginia!» ljöd Torssons grofva röst, i hvilken en hastig
tanke på Gefion hade nedlagt en ton af butterhet.
Men liksom ångrande detta, fortfor han mildare: »Sansa
dig, mitt barn, det är ju på Trudvang du nu befinner
dig, och det är din gamle, gråhårige, stygge farfar, du
så varmt omfamnar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
