Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En halfherre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
Bli såren djupa,
Blir eggen slö,
Så kan jag stupa,
Men aldrig dö»,
pratade Vingenblixt och började sedan att på det
putslustigaste sätt berätta, huruledes han under natten hade
gjort min första bekantskap, h varåt alla, äfvenledes
Raab, hjärtligt skrattade.
Midt under detta glam inträdde den gamle finske
majoren, för hvilken vi nu vederbörligen föreställdes af
vår chef, hvarefter den muntra gubben underrättade
oss, att hans öfriga gäster redan voro samlade och att
middagssupen höll på att kallna.
Vi bröto således mangrant upp och begåfvo oss
till salongen att hälsa värdinnan, en frodig gumma af
ett muntert och trefligt utseende, jämte majorens öfriga
främmande, som uteslutande bestod af karlar. Dörrarna
till matsalen uppslogos strax därefter och vi placerades
kring ett rikt försedt bord, där jag på ena sidan fick
till granne min vän Vingenblixt, och på den andra en
äldre man med ett vördnadsvärdt, ehuru, som det tycktes,
melankoliskt och sorgbundet utseende. Vår värd hade
vid presentationen kallat honom baron Hedersvärd, vid
hvilket namn jag genast kom på den förmodan, att
mannen kunde vara den forna ägaren till Dunderfors,
hvilken egendom öfvergått till brukspatron Ohrtström,
sedan denne förut, enligt skjutsbondens berättelse,
därstädes länge varit en otrogen gårdsfogde. Denna min
förmodan besannades äfven, då baronen efter ett kort
samtal frågade mig, hvarstädes jag blifvit inkvarterad.
Då jag härvid svarade: Dunderfors, såg jag, huru en
hastig rodnad öfverdrog hans bleka kinder, på samma
gång en tung suck höjde hans ordensprydda bröst.
Därefter sade han med ett sorgligt leende: »Jag kan
icke höra Dunderfors nämnas utan att erfara en liflig
känsla af både saknad och själfförebråelse, emedan
denna betydliga egendom fordom varit min, och ännu
skulle kunnat vara det, om jag ej låtit till den grad
förleda mig af min godtrogenhet, att den kommit i
händerna på en samvetslös skälm.»
»Jag kan icke neka», svarade jag, »att herr Ohrt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
