Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En halfherre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
177
gång ville blicka upp i det sköna, ungdomsfriska
ansiktet, vände hon hufvudet åt sidan, lade handen på min
axel och stod med ett lätt hopp på marken; efter henne
följde brukspatronen, som jag icke kunde vara nog
oartig att neka min hjälp. Han hade tårar i sitt öga,
och efter att hafva gifvit kusken en vink att köra
vidare, skyndade han att fatta sin dotters hand, aftog
åter igen hatten och talade med rörd stämma samt
något mera sammanhängande än vanligt:
»Det anar mig, att jag har mina högt värderade
herrar gäster till större delen att tacka för detta
angenäma mottagande vid en älskad dotters sena
återvändande till fädernehusets fröjder, och jag ber herrarne
därför mottaga mina och hennes oförvanskligaste
tacksägelser; men äfven er, mina redliga underlydande af
båda könen, hembär jag erkänsamhetens fullhet ur
hjärtats innersta djup samt ber er samtligen stiga in i
trädgården, till dess behörig förplägnad hunnit vederbörligen
anskaffas efter husets förmåga och tacksamhetens kraf.»
Sedan denna inbjudning blifvit besvarad med ett
skallande lefverop, begaf sig brukspatronen upp till
stora byggningen, ännu alltjämt hållande sin dotter
vid handen. Vingenblixt och jag stannade kvar på
gården, emedan grannlagenheten bjöd oss att, efter
brukspatronens sätt att uttrycka sig, icke öfvervara »en
älskad dotters oförmodade öfverraskning genom vidtagna
försköningar.»
Denna öfverraskning måste äfvenledes hafva varit
både stor och angenäm, ty då brukspatronen en stund
därefter nedkom för att föra oss upp i den magnifika
salongen, sågo vi, huru hans dotters vackra ansikte
liksom strålade af förnöjelse. Brukspatronen presenterade
oss nu vederbörligen för henne, men då mitt namn
nämndes, såg jag, huru hennes täcka kinder hastigt
öfvergötos af den skäraste rodnad, på samma gång hon
fäste sina stora, mörkblå ögon liksom förebrående på
mig. Nu gick ett ljus upp för mig! Jag tyckte naig
nämligen förut hafva varit ett föremål för dessa
obeskrifligt ljufva och talande blickar, men dessa hade
kommit från en blek, spenslig och ännu ej fullvuxen
flicka, med hvilken jag under högst egna omständig-
Braun, Samlade berättelser. III. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
