Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Regementspastorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
275
»Och du tycker, att detta är roligt?»
»Ack! Hvad i Guds namn kan jag annat göra,
farbror lilla? Bör icke hans förmätenhet blifva straffad?
Det har alltid smått förargat mig å mitt köns vägnar,
när jag sett, huru föga han vetat att värdera det
företräde, som jag ofta sett rätt söta flickor skänka honom,
sedan de förgapat sig i hans medalj och vackra
mustascher . . . Ack! jag vore färdig att knäfalla för det
hulda föremålet för hans nytända flamma samt bedja
det att plåga honom rätt eftertryckligt ...»
»Du säger så bara, emedan du är svartsjuk
måhända», brummade kapten Malte.
»Jag svartsjuk? hal hal hal Hvad är det fabror
säger? Ragnar är en godhjärtad gosse, en rask gosse,
ja, till och med en vacker gosse, om man så vill; men
att älska honom annat än som bror, det är mig
omöjligt, därtill känner jag honom för väl ...»
»Kan man då icke älska den man närmare
känner, din toka?» sade kaptenen, i det han lutade
sig ned för att upptaga eldstålet, som fallit på golfvet.
Detta hindrade honom att se den hastiga, djupa
rodnad, som drog sig öfver flickans kind, under det
hon kastade en rädd blick på regementspastorns ädla
ansikte, hvilket i detta ögonblick var vändt mot
fönstret och S}7ntes förklaradt af de därigenom inträngande
solstrålarna liksom af en helgongloria . . .
I den djärfva förhoppning, att mina sköna
läsarinnor icke hafva något emot att göra den vackra,
medaljerade och mustascherade fänrik Ragnars bekant
skåp, vilja vi nu på någon tid lämna de trofasta
vännerna jämte deras intagande skyddsling i deras trefliga
hem vid foten af Halleberg och i stället, gående något
tillbaka i tiden, med ens begifva oss till Tibble
gästgifvaregård i Uppland.
En skön juliafton såg och hörde man, huru en
skallrande bondkärra med flygande fart, enligt den
tidens sed att färdas fram, närmade sig »ofvanbesagda»
gästgifvaregård och inom några ögonblick höll stilla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
