Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Regementspastorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276
utanför tingshuset därstädes. En ung man, minst tre
alnar och en tvärhand hög, hoppade ledigt ur och
skakade sina sönderbråkade lemmar, hvilka på samma
gång vittnade om en Herkules’ styrka och en Apollos
behag. Hans hår var ljusgult och lockigt, hans näsa djärft
böjd, hans öga mörkblått, kvickt och lifligt. De
brunröda kinderna antydde en ofördärfvad ungdomshälsa,
och i hela hans utseende låg för öfrigt någonting, om
icke just befallande eller stolt, dock säkert, hvilket
ofta är följden af medvetande om hög fysisk styrka
jämte inneboende, ofta bepröfvadt mod.
Bäst han nu stod i begrepp att tillkalla hållkarlen,
såg han, huru en tät massa af folk samlat sig kring
en stor täckvagn längre fram på gården under
uppgif vandet af hotelser och svordomar. Han gick närmare
och såg, huruledes en lång, handfast bonddräng höll
på att draga .en något äldre man ur vagnen, hvarvid
ett bredvid honom sittande fruntimmer, blekt af
förskräckelse, men af bländande skönhet, uppgaf några
häftiga rop, i det hon bedjande sträckte sina hvita
händer mot den råa hopen.
»Ut med tattarkvinnan också l» ropade nu en grof
brännvinsbas, »vi ska inte tåla några hedningar och
blodsugare i landet, det är jag man för l Ut med
henne, säger jag!»
Den siste , värde talaren arbetade sig nu raglande
fram och fattade den förskräckta kvinnan i armen,
men i samma ögonblick omfattades hans nacke så
eftertryckligt af några järnfingrar, att han blef högblå
i ansiktet och genast måste släppa sitt tag.
»Blygs du ej, din usling, att bära hand på en
kvinna?» ljöd i detsamma Ragnars klara, manliga röst.
»Bort från vagnen allihop! eljes få’n I med mig
att göra».
För att visa, att hans hotelse ingalunda var att
förakta, upplyfte han nu brännvinsbasen och kastade
honom sedan ifrån sig, som om han varit en vante.
Inga muntliga föreställningar hade kunnat visa
sig hälften så vältaliga som denna oförmodade
kraftyttring. Hopen drog sig genast, ehuru knotande, några
steg tillbaka, och Ragnar sporde nu den närmaste af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
