Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. I. Lyriska af blandade arter - Skaldekonstens ursprung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De gamle gudar, som annat folk,
I fred där oppe ej lefva ville,
Men slåss nödvändigt, med svärd och dolk,
För att få blänka med krigarsnille.
Ett krig de började med de vaner,
– Ett folk, om hvilket man mer ej vet, –
Och glada gingo de, som spartaner,
I striden, ledsna vid salighet.
De vaner stodo dock på sig bra
Och läto pilar i skurar regna.
De gudar öronen åt sig dra
Och äro hastigt för fred benägna.
De båda härarna möttes då,
Att vänligt uppgöra fredsvillkoren,
Och de på sköldarna slogo så,
Att på trindskallarna restes håren.
Att se’n besegla den ädla fred
Bars fram ett kar, ett förutan måtta,
Och gudar, vaner, i täta led,
Framgingo, att i det samma spotta ...
Det var en egen uppgörelse,
Och bibehållen den ej är blifven,
Men skaldekonsten, som man får se,
Har dock sitt ursprung från den saliven.
Ty Valhalls gudar i hast en man
Tillskapade af det myckna våta.
(Ett snuskigt göra, det där, minsann!
Det täcktes gudarna mig förlåta!)
Den mannen kallades nu för Qvaser,
Och var så vis, att han visste allt;
Men icke dugde han på kalaser,
Ty den kräsmagade hellre svalt.
Herr Qvaser gaf sig på resor ut,
I mening folken att undervisa.
En tacklös möda är det till slut,
Som världens häfder oss bäst bevisa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
