Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Simson - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och hennes far blef bränd också,
För den skull att han sparat riset
Och låtit söta dotter gå
Så brådt ur oskulds-paradiset.
Till straff därför och föresyn
Hans själ kom inrökt upp till skyn.
Men Simson var ej nöjd ändå
Med den upprättelse de lämnat.
»Nej, mera stryk I skolen få,
Jag ej tillfyllest har mig hämnat!»
Och nu han slog dem fram och bak;
Förty att slåss, det var hans sak.
Därpå han gick till Etham ned,
Samt bodde där uti en klyfta.
De filisteers rygg dock sved,
Och knappt sin kropp de kunde lyfta.
»Hämnd! hämnd!» - de skreko högt till slut;
Ty båldt de skämdes för sin stut.
Så drogo de mot Judaland
Att Simson i sitt våld anamma.
Det kittlade i deras hand,
Att honom göra få detsamma.
»Utleverera Simson strax!»
De skreko med gevär på ax’.
Men judarna förskräcktes så!
De mellan tvenne eldar stodo.
Tre tusen då till Etham gå
Att föra Simson hem med godo;
Ty, om de hade tänkt på våld,
Den första juden varit såld.
Medgörlig Simson äfven var,
Han lät sig taga och sig binda.
Se’n bars han bort af tretton par,
Kringvirad som ett barn i linda.
På halfva vägen möttes de
Med stoj af filisteerne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
