Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Bel i Babel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
Hvars äro dessa fjät, min nådig herre?»
Då vardt kung Cyrus i en hast så flat:
»För fan! här ser jag stora fjät - och smärre
Af barn och kvinnor», skrek han desperat.
Men högst bedröflig snart blef ottesången
För prästerna, med hustrur och med barn,
Som strömmat till: »Fort visen gömda gången,
Den underjordiska, ert lumpna skarn!»
En sten då lyftes upp inunder bordet,
En trappa såg man där af marmor hvit,
Men än mer hvit tog konungen till ordet
Och sade: »Nu förstår jag Bels aptit.
Så har man vågat till att mig bedraga
I gudens namn! men det är präster likt:
Det bästa veta de att till sig taga,
Och medges får, att nog är sättet vigt.
Men mig skett rätt. Hur kunde jag väl vara
Så gräsligt dum att fylla eder ho?
Ack! man behöfver ju att se er bara
För att på stund förlora all sin tro.
Nej, präster äro, jag det högt bekänner,
De sämsta trasor uti satans byk;
Och då först världen blifver klok, go’ vänner!
När man i tionde dem gifver - stryk.
Från konungen och ända ned till slafven
I lurat alla med er glupska gud;
I natt ert sista mål I ätit hafven, . . .
Sänd, Daniel, genast efter bödeln bud!»
Och bödeln kom, och vördig’ prästerskapet
Med barn och kvinnor, tjutande i ring,
Behöfde icke sörja mer för gapet,
Ty snart det fattades dem ingenting.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
