Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. III. Dramatiserade - Hustaflor - Första taflan. Kärlekens beständighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
223
HAN.
Huru oförgätlig denna stunden,
Då ditt blyga ja blef hjärtats svar!
Ljudet antog form; på purpurmunden
Det, som en nyskapad värld låg kvar,
Full af ljus från tusen solars lågor,
Full af salighet och harmoni.
Kyssen svarade på själens frågor,
Och mot himlalanden höjdes vi.
HON.
O, jag minns det! länge orden dogo
På de läppar, kärleken vigt in.
Hörbart våra sälla hjärtan slogo,
Och min hela själ sig göt i din.
För mitt druckna öga lågo tingen
Som ett Tabor i förklaradt ljus.
Fläkten kände jag af gudavingen,
Som oss omslog i vårt sällhetsrus.
HAN.
Och när sedan, rörd, du tog din luta
Och du utbrast i en sång, så varm,
Hur jag bad dig då att aldrig sluta,
Saligt lutad mot din trogna barm!
Än i ålderns höst vi skola brinna,
Liksom då, af denna sköna sång.
Lofva mig, när åren ljuft framrinna,
Att den sjunga hvarje dag en gång!
Aldrig mera ren och varm och trogen
Någon kärlek brunnit har än vår.
Tiden skall den göra mera mogen,
Men han på dess gudamakt ej rår.
Snart, o snart skall bröllopsfacklan brinna!
Snart jag får dig kyssa som min brud!
Sank ej ögat, hulda älskarinna!
Hvilka år af himmelsk sällhet! - Gud!!!
(En läng, stum, innerlig omfamning.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
