Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Borgjungfrun. - Hafskungen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då hör hon förkrossande, stormande ljud
Till stupstocken sångarn man leder. –
Det lockiga hufvudet faller, o Gud!
I sanden, den blodiga, neder.
Men borgjungfrun tager en dolk ur sin barm
Och vildt i sitt hjärta den trycker.
Och hjärtbloden sprutar mot väggen så varm,
Då tårade ögat hon lycker.
Men ännu i Sonderburgs åldriga slott
På muren en blodfläck du finner.
Från älskande hjärtat det blodet har gått,
Och aldrig den fläcken försvinner.
-
Hafskungen.
(Folksaga.)
Hvad är det för röster, som sorgligt nå
Mitt öra från Östersjöns vatten?
Jo, hafskungen gråter med sina små,
De äga ej moder, de klaga så
I kalla och höstliga natten.
På stranden den blomstrande Anna gick
Och suckade, sorgsen i hågen.
Ett strängspel, så ljuft, nu hon höra fick.
Och hastigt hon höjde sin tåreblick,
Men hafskungen uppdök ur vågen.
Han talte så vänligt, hans blick var så varm:
»Hvi sörjer du, ensamma tärna!»
»Jag tryckes af nöden, jag är så arm!»
»O, finge jag hvila invid din barm,
Jag rik då dig gjorde så gärna!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
