Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. HAND-DJUR (PRIMATES) -
2:A ORDNINGEN: Apor (Simiae) - 3:e Familjen: Kloapor (Arctopitheci)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)en större eller mindre del af skogen, hvarvid de förråda sig genom sitt korta, en-
eller tvåstafviga pip. Får ett sällskap icke tid att fly, döljer det sig bakom de tjocka
trädgrenarne, men tittar fram då och då och följer med ängslig uppmärksamhet alla
sin förföljares rörelser. Bates tillskrifver dem stor nyfikenhet, ty äfven på orterr
der de icke ofredas, begapa de alltid under en stund hvarje sig närmande menniska,
innan de återgå till sin vanliga sysselsättning. Vid denna är det lilla hufvudet
aldrig i stillhet, och de mörka ögonen rigtas än på det ena, än på det andra
föremålet. Födan består af frakter, blad, men i synnerhet af insekter och spindlar, som
förföljas med mycken ifver. Deras värsta fiender äro roffoglarne, för hvilka en mängd
falla offer; trädkattorna deremot undgå de med lätthet genom sin stora vighet. Af
indianerne fångas de i rysjor, i hvilka man lagt bananer och som man upphängt i
träden. I fångenskap äro de odrägliga på grund af sitt rädda och ombytliga lynner
som ständigt vexlar mellan ängslig misstänksamhet och magtlös ilska, hvilken senare
småningom viker för en stilla sorgbundenhet. Under tålmodig och sorgfällig skötsel
vänja de sig likväl till slut vid sin vårdare, och Bates omtalar sig hafva sett en
kloapa, som likt en kattunge gerna lekte med husets barn och rätt väl visste skilja
mellan dem och främlingar, mot hvilka hon uppförde sig annorlunda.
Silkesapor. — Hafva vanligen hårpenslar på öronen, men sakna man.
Underkäkens framtandsrad bågformig.
Uistitin, Saguin eller Marmoseten (Hapale Jacchus, fig. 23, a) är den
mest bekanta arten. Han är ett litet, sirligt djur af 22 till 27 cm. kroppslängd med
en 30 till 35 cm. lång svans. Kroppen är fint byggd, pelsen mjuk och långhårig.
Färgen skiftar i svart, hvitt och rostgult, hvilket beror derpå, att hvarje särskildt
hårstrå är vid roten svart, längre upp rostgult, derefter åter svart och slutligen i
spetsen hvitt. På främre delen af ryggen är den rostgula färgen öfvervägande,
längre bakåt omvexla smala svarta och hvita vågiga tvärstrimmor. Underlifvet och
lemmarne äro hvitgrå. En trekantig hvit fläck i pannan och öronens bländhvita
hårpenslar afsticka bjert mot det mörkbruna hufvudet. Ansigtet är mörkt
köttfärgadt och sparsamt beklädt med små, ljusa hår. Svansen är svart med omkring tjugu
smala, hvita ringar och hvit spets. Uistitin finnes blott i mellersta delarne af
Brasiliens östra kust, i trakten af Bahia, der han förekommer i små sällskap om ett eller
några par familjer.
Dessa djur hafva ofta förts lefvande till Europa. Man har nemligen känt dem
ända sedan Amerikas upptäckt. I fångenskapen kunna de fodras med frukt,
grönsaker, insekter, sniglar och kött, och de fatta vanligtvis snart förtroende till den,
som vårdar dem. Mot främlingar äro de misstrogna och retliga och öfver hufvud
taget mycket egensinniga. Sin ovilja gifva de till känna genom pipande läten. De
äro så rädda, att en förbiflygande geting kan försätta dem i den största ångest.
Det dröjer också temligen länge, innan man får lof att vidröra dem. Sedan de en
gång blifvit tama, fatta de dock vänskap ej blott för menniskan, utan äfven för
husdjur, framför allt för kattor, med hvilka de leka och i hvilkas närhet de gerna sofva7
sannolikt för värmens skull. De söka ständigt skydda sig mot kölden och göra sig
gerna en bädd af bomull, lumpor och dylikt, hvari de gräfva sig djupt ned.
Uistitin har flera gånger fått ungar i Europa, till och med en gång i
Petersburg. För underrättelsen härom hafva vi att tacka Pallas, som äfven meddelat en
utförlig beskrifning öfver dessa djurs beteende i fångenskapen, hvarur jag vill
anföra följande: »Saguin hoppar och klättrar visserligen mycket raskt, när han villy
men är vanligen ganska maklig, i synnerhet när ban är mätt och vill sola sig, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0077.html
