- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
104

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 1:a Familjen: Kattdjur (Felidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hoppade tigern upp på ryggen af en elefant, som bar tre jägare. Denne skakade
starkt på sig samt af kastade tigern jemte de tre ryttarne, så att alla fyra slungades
in bland buskarne. Redan ansåg man ryttarne förlorade, då dessa till de
närvarandes förvåning kröpo fram, visserligen med ängslig uppsyn, men oskadade. Naboben
lät nu större massor af elefanter rycka in i snåret och drifva tigern till det ställe,
der han sjelf, omgifven af beväpnade män, väntade honom på sin elefant. Tigern
blef sårad och derefter drifven fram till naboben, der han dödades. – Karl von
Görtz
deltog vid Seharunpur i en tigerjagt, som föranstaltades af öfverbefälhafvaren
för den indiska hären. Fyratio elefanter stodo i beredskap, hvaraf åtta voro
bestämda för jägarne. Hvarje sådan elefant bar ett af rörflätning omgifvet, beqvämt
säte för en skytt och bakom detta ett mindre for en tjenare, som höll två eller tre
bössor i beredskap. Framtill på djurets hals satt mahuten. De öfriga 32 elefanterna
voro bestämda att drifva; på flera af dem sutto, utom styraren, två till tre infödingar.
Gräset och rörväxterna voro, der tåget framgick, ofta 5 till 6 m. höga. Såsom ett
osvikligt tecken till närheten af en tiger höjde elefanterna snabeln och utstötte det
bekanta trumpetstötlika ljudet, som de låta höra, när de äro i upprörd
sinnesstämning. Den första tigern upptäcktes och sårades af en viss Harvey, en utmärkt
skytt, som redan bevistat 100 tigrars död. Genast hängde djuret fast vid elefantens
snabel. Denne stod orörlig. Harvey gaf tigern ett nytt skott, hvarefter djuret föll
till marken, fick ännu en kula, dog och blef bundet på en elefant, som dock med
stor motvilja emottog denna börda. – De indiska furstarne använda äfven
understundom ett annat jagtsätt. Man uppsätter nemligen på 4 till 5 meters afstånd höga
bambustänger med stora, starka nät, som löpa till sammans i en punkt, och drifver
tigern in i dem. I vinkeln, som näten, bilda, äro tribuner för de höga herrarne och
de bästa skyttarne. Näten, äro på det lägsta stället omkring 4 m. höga, men öfver
allt blott löst upphängda på stängerna, så att de, så snart en tiger springer mot
dem, falla ned och insnärja honom. För att drifva tigern till skjutstället användas
alla möjliga medel. Man skjuter, trummar, tänder upp eld, kastar brinnande facklor
in i snåren, uppsänder raketer o. s. v. När en sådan raket hväsande och lysande
susar fram öfver jungeln, försätter den alla djur och äfven tigern i stor förskräckelse.

Vida mera lönande äro emellertid de enskilda jagter, som engelsmän företaga
ensamma eller med några få biträden. Liksom Afrika har sina lejonjägare, har
Ostindien sina särskilda tigerjägare, bland hvilka löjtnant Rice intager ett
framstående rum. Han har utgifvit en bok, kallad Tiger Shooting in India, och berättar deri,
att han dödat 68 tigrar, 3 pantrar och 25 björnar, utom alla som han sårat.
Försedd med förträffliga dubbelbössor och åtföljd af drifvare samt ett koppel modiga
hundar, trängde Rice oförväget in i snåret och uppsökte sjelf den uppskrämda
tigern. Framföre gick vanligen schikarin eller förmannen för drifvarne, hvilken
uppmärksamt iakttog tigerns spår och angaf den rigtning man skulle följa. Till höger
och venster om honom gingo engelsmännen, ständigt skjutfärdiga, och tätt bakom
dem de säkraste af deras folk med laddade bössor till utbyte. Derefter följde
musiken, som bestod af 4 eller 5 trummor, pukor, jägarhorn och ett par pistoler, hvilka
gång på gång afskötes. Med sablar och långa jagtspjut beväpnade män tjenade
musiken till följeslagare; eftertruppen utgjordes af slungare, som beständigt kastade
stenar i junglerna öfver de framför gåendes hufvuden och derigenom uppskrämde tigern
mycket bättre än musiken med sitt larm. Då och då klättrade en man upp i ett
träd för att iakttaga djurets rörelser. Hela truppen bildade en tätt sluten hop.
Tigern vågar aldrig angripa en menniskomassa, som förkunnar sin ankomst på ett så

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0124.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free