- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
190

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 3:e Familjen: Hyenor (Hyænidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Tredje Familjen: Hyenor (Hyænidæ).

I menagerierna finner man regelbundet vissa djur, hvilka alltid tilldraga sig
de skådelystnas särskilda uppmärksamhet; dessa djur äro Hyenorna (Hyænidæ).
Förevisaren brukar framställa dem såsom de förfärligaste vidunder af grymhet, blodtörst
och lömskhet. Han underlåter aldrig att till okunniga åhörares fasa berätta, huru
de skända kyrkogårdarne, uppgräfva graf varna och uppäta liken. Vetenskapen bar
ej förmått utrota dessa osanningar, som hafva bibehållit sig sedan urminnes tider.
Det gifves få djur, hvilkas historia är smyckad med så många fabler och
äfventyrliga sagor som hyenornas. Redan de gamle visste att berätta de otroligaste saker
om dem. Man påstod, att hundarne förlorade både röst och sinnen, om skuggan af
en hyena föll på dem; man försäkrade, att de afskyvärda rofdjuren brukade härma
menniskans stämma för att locka henne till sig och sedan öfverfalla och döda henne.
Det märkvärdigaste är, att dessa fabler äro gängse bland alla folk, som lärt känna
hyenorna. I synnerhet hafva araberne talrika sagor om dem. De tro fullt och fast,,
att menniskan, genom att äta af hyenans hjerna, blir rasande, och de nedgräfva det
dödade rof djurets hufvud för att betaga elaka trollkarlar tillfälle att anställa
öfvernaturliga besvärjelser. Ja, man är fast öfvertygad, att hyenorna sjelfva ej äro annat
än förklädda trollkarlar, som om dagarne vandra omkring i menniskogestalt, men
om nätterna förvandlas till hyenor. Jag sjelf blef flera gånger af mina arabiska
tjenare varnad att skjuta på hyenorna, och de berättade mig förskräckliga historier
om dessa förklädda afgruudsandars farlighet. »Dessa förtrollade menniskor, som
Allah, den höge, förbannat», berättade mig min tjenare Ali, »kunna genom blotta
blicken ur sina onda ögon bringa blodet att stelna i en rättrogens ådror, förtorka,
hans inelfvor och förvirra hans förstånd. En af våra herskare, Churschid Pascha,
lät bränna upp flera byar – Gud signe honom för det! – der sådana trollkarlar
funnos, och likväl är deras antal stort nog och deras öfvermagt till skada för de
trogna. Fursten dog en tidig död, och det var sannerligen intet annat än blicken,
från det onda ögat, som bragte honom i grafven!»

Ett djur, om hvilket så mycket underbart berättas eller tros, måste
naturligtvis hafva något besynnerligt i sitt utseende eller uppträdande. Hyenorna förefalla
oss emellertid vidriga, hufvudsakligast emedan vi tycka oss i dem se karrikatyrer af
våra ädlaste husdjur, hundarne. Bålen är satt, med tjock hals, starkt hufvud och
kraftig, ful nos. De krokiga frambenen äro längre än bakbenen, och ryggen sluttar
alltså bakåt. Fötterna hafva fyra tår. Öronen äro sparsamt beklädda med hår och
af oädel form, ögonen sitta snedt, flamma ojemnt, och blicken är alltid oroligt
kringirrande med ett afskräckande uttryck. Den tjocka, som det tyckes oböjliga halsen,,
den något yfviga svansen, som icke räcker nedom hasleden, den långa, glesa och
grofva pelsen, som långs ryggen öfvergår i borst, liksom hos svinen, och slutligen
den dystra fårgen, allt förenar sig att göra ett högst motbjudande intryck på oss.
Dertill kommer, att alla hyenor äro nattliga djur, med en afskyvärd stämma,
glupska och rofgiriga och sprida en vämjelig lukt omkring sig – med ett ord, man kan
omöjligen finna dem vackra eller behagliga. Den utomordentligt starka
tandbyggnaden sätter dem i stånd att tillgodogöra sig återstoden af andra rof djurs föda och
krossa de starkaste ben. De 34 tänderna äro så ordnade, att liksom hos hunden tre
framtänder och en hörntand stå i hvardera käkhalfvan; deremot finnas i öfverkäken
på hvardera sidan blott fem och i underkäken blott fyra kindtänder. Mägtiga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0210.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free