- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
243

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 5:e Familjen: Mårddjur (Mustelidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GRAFLINGAB. 243

/

grodor. I vinplanteringar är han en dålig trädgårdsmästare; med framtassarne
trycker han de drufhöljda rankorna ned till marken och fullproppar sig med den
härliga frukten. Blott i sällsynta fall bortsnappar han ank- och gåsungar från
landt-gårdar, som ligga i skogsbrynet, ty han är, såsom förut nämndes, ytterst skygg och
misstänksam och vågar sig således ej ut på vandring, utom då han är säker på att
allt är fullkomligt tryggt. Endast i nödfall stillar han sin hunger med as. Öfver
hufvud taget äter han. litet och hemför endast helt små vinterförråd i sin kula.
Någon märkbar skada gör gräflingen icke i Europa, i alla händelser aldrig
någonstädes så stor, att den på långt nar förmår uppväga den nytta han gör genom
förtärande och utrotande af alla slags skadedjur i skog och mark, hvarför också
skogsförvaltare genom hans förföljande svårt försynda sig mot sig sjelfva och mot den åt
deras vård anförtrodda skogen. Enligt Räddes intyg är deremot gräflingen icke
alldeles så oskadlig i Asien, der han i östra Sibirien synes visa sig vida mera
blodtörstig och modig än i Europa.

Vid slutet af senhösten, då han är vid bästa hull, träffar han sina anstalter
for att kunna tillbringa vintern så behagligt som möjligt. Af mossa, löf, torrt gräs
o. d. reder han sig en mjuk och varm bädd; så länge temperaturen är blid, tärer
han på den medförda provianten, men då starkare kyla inträder, rullar han i hop
sig på det sätt, att han lägger sig på buken, sticker hufvudet mellan frambenen
(icke, såsom allmänt uppgifves, mellan bakbenen och med nosen i körtelsäcken) och
faller så i vintersömn. Vid inträffande mild väderlek vaknar han dock alltid och
går då till och med stundom ut i fria luften om nätterna, för att dricka. Är
vintern blid, lemnar han tidtals lyan redan i januari eller senast februari för att gräfva
upp rötter åt sig och, om lyckan gynnar honom, fånga en råtta. Emellertid är han
efter fastetidens slut ganska medtagen; han, som med fyld mage gick i
vinterqvarter, är vid vårens början deremot snart sagdt tunn som ett bräde.

I slutet af februari eller början af mars, 12-15 veckor efter parningen,
framföder honan 3-5 ungar, hvilkas ögon under de nio första dagarne äro tillslutna.
Hon har naturligtvis stält i ordning en särskild lya åt sig, iy hon har lika stark
böjelse för enstöringslif som hannen. De små ungarne omhuldas af modern med
synnerlig omsorg; hon ger dem di och bär till dem maskar, rötter eller små
däggdjur, ända tills de sjelfva kunna skaffa sig föda. Redan efter ungefär 3-4 veckor
följa de små täcka djuren sin mor till kulans ingång och våga till och med vid
hennes sida ligga och sola sig der utanför. Att betrakta den glada och godmodiga lek,
åt hvilken de nu hängifva sig, är ett särdeles stort nöje, som dock sällan erbjudes.
Ända till hösten äro de modern följaktiga, men då öfvergifva de henne och försöka
sin lycka på egen hand. - Gräflingen uppnår en ålder af 10-12 år.

Man fångar gräflingen i nät och fällor af hvarjehanda konstruktion, eller
gräfver man ut honom, hvarvid man grymt nog plägar draga ut honom med en s. k.
krats, d. v. s. ett verktyg snarlikt en korkskruf af kolossala dimensioner, eller ock
drifver man honom med dugtiga gräfsvinshundar ur lyan och fäller honom, så snart
han kommit ut i det fria. Blott om han kan dölja sig i kulan, så att icke ens
huii-darne kunna få reda på honom, har han någon utsigt att undgå den öfverhängande
faran; ty han är allt för långsam och ovig för att kunna fly undan sina förföljare.
Om han ansattes i sin kula, söker han vanligtvis sin räddning genom att helt tyst
med största skyndsamhet gräfva sig djupare ned i jorden, genom hvilken list det
verkligen ofta nog lyckas honom att gäcka hundarnes efterspaningar. - Ett annat
jagtsätt är, att tidigt på morgonen lugnt och stilla invänta den hemvändande graf-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0263.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free