- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
367

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

8:E ORDNINGEN: Tandlösa (Edentata) - 1:a Familjen: Löfjor eller Trögdjur (Bradypoda)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

LÖFJOR ELLER TRÖGDJUR. 367

stor skicklighet i att klättra. Deras långa armar tillåta dem att gripa vidt
omkring, och de väldiga klorna sätta dem i stånd att utan svårighet hålla sig fast vid
grenarne. De klättra alldeles olika mot de öfriga skogsdjuren, ty det, som hos de
senare synes vara undantag, är hos de förra regel: med kroppen hängande nedåt,,
sträcka de sina långa armar upp emot grenarne, haka sig fast medelst sina klor och
flytta sig makligt vidare framåt från gren till gren. Dervid är det for dem
fullkomligt likgiltigt hvilketdera benet de först upplyfta, antingen fram- eller bakbenr
likaså om klorna hänga fast i armens naturliga ställning, eller om de måste vrida
armen, ty alla deras lemmar synas som linor, hvilka ej hafva led, utan äro rörliga i
hela sin längd. Ofta tillbringa de hela dagar utan att röra sig, men om natten
genomvandra de större eller mindre områden. De nära sig uteslutande af knoppar,
unga skott eller frukter, och i den rikliga dagg, som de afslicka från bladen,,
erhålla de en för deras behof fällt tillräcklig dryck. Deras tröghet visar sig
också vid sökandet efter föda: förnöjsamma och anspråkslösa, kunna de under hela
dagar, ja, såsom några påstå, vecktals hungra och törsta, utan att lida den minsta
skada. Så länge ett träd gifver dem näring, lemna cle det icke; först när denna
blir knapp, tänka de på att anträda en vandring och stiga då långsamt ned till
de lägre grenarne, uppsöka ett ställe, der grenarne från ett bredvid stående träd
sträcka sig in på det, der de vistas, och på denna luftiga brygga haka de sig:
fast för att komma Öfver. På marken känna sig de stackars kräken främmande.
De röra sig framåt genom att långsamt framsläpa kroppen på ett sätt, som alltid
väcker åskådarens medlidande. Med lemmarne långt utsträckta från hvar andraT
stödda på armbågarne och rörande ett ben i sänder långsamt i en krets, framflytta
de sig sakta; buken släpar dervid nästan beständigt på marken, och hufvud och hals
röra sig under tiden långsamt från ena sidan till den andra, liksom måste dessa
kroppsdelar förmedla jemvigten hos de hjelplösa djuren. Fötternas tår upplyftas
under gåendet och klorna slås inåt. Foten berör dervid marken med yttre kanten,
o »>

Det är tydligt, att en sådan gång måste försiggå med stor långsamhet.
OiVer-raskar man ett trögdjur tillfälligtvis vid dess vandring på marken, sträcker det upp
sitt lilla hufvud och sin långa hals, upprätar något framdel en af kroppen och rör
långsamt och mekaniskt en af sina armar i en halfkrets mot bröstet, liksom ville
det med de väldiga klorna omfatta sin fiende. Man skulle icke kunna tro, att detta
djur, som så trögt släpar sig framåt, vore i stånd att rädda sig ur vattnet, om det
genom något missöde råkade komma deri. Men trögdjuret simmar ganska
försvarligt och ror sig dervid till och med raskare än vid klättrandet; med hufvudet högt
öfver vattenytan genomskär det vågorna temligen lätt. Häraf framgår, att namnet
trögdjur, så rigtigt det i grunden än är, dock egentligen blott afser djurets
gångrörelser, ty uti träden är dess tröghet på långt när icke så stor som man fordom
antog, missledd genom de första natur forskar nes Öfverdrifna skildringar. Vid sömn
och hvila intager trögdjaret den vanliga hängande ställningen, för benen tätt intill
hvar andra, böjer kroppen nästan kulformigt till sammans, sänker hufvudet mot
bröstet, utan att likväl låta det hvila derpå, och hänger i detta läge på samma ställe
hela dagen, utan att tröttas. Så känslolöst det synes vara för hunger och törst, lika
känsligt är det för väta och kyla samt söker vid minsta regn skydd under det tätaste
löfverket. Endast högst sällan och vanligen blott om aftnarne eller vid inbrytande
morgon, eller också när det känner sig oroadt, hör man trögdjurets stämma. Hon
är icke hög och består af en sorglig, skärande ton, hvilken af några återgifwes med
ett ofta förnyadt upprepande af ljudet »i». Nyare forskare hafva aldrig af ett trög-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0387.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free