- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
448

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

12:E ORDNINGEN: Idislare (Ruminantia) - 3:e Familjen: Hjortdjur (Cervida)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

åkommor; de intogos raspade till pulverform, buros såsom amuletter i form af ringar
och förfalskades rätt ofta, d. v. s. ersattes af koklöfvar.

Den Amerikanska elgen, amerikanernas Moosedeer, fransmännens
Orignal (Alces americanus) finnes i nordliga delarne af Amerika, i synnerhet i Kanada,
Nya Braunschweig och vid Fundy bay, men ehuru jag sett honom bredvid vår
europeiska elg, har jag ej varit i stånd att finna några betydligare skiljaktigheter mellan
de båda djuren och tror knappt att han kan uppställas såsom en egen art.

*



Renar.Renarne (Rangifer) utmärka sig derigenom, att båda könen bära
horn, hvilka äro bågformigt böjda bakåt, uppåt och framåt, mot ändarne tillplattade,
fingeiiikt inskurna och svagt refflade. De hafva mycket breda klöfvar och långa,
något tillspetsade lättklöfvar. Kroppen är i allmänhet något klumpig, och i
synnerhet är hufvudet fult. Benen äro temligen korta, svansen mycket kort, och endast
hos de gamla hannarne förekomma hörntänder i öfverkäken. - Utan gensägelse är
renen den vigtigaste arten i hjortfamiljen, ty hela folkstammar hafva honom att
tacka för sitt uppehälle. Renen är till och med mer oumbärlig för lappen än
hästen eller oxen för oss, kamelen eller geten för araben. Den tama renen lemnar
sin egare allt hvad denne behöfver. Hans kött, mjölk, skinn, senor, horn och ben
användas; han är de nordliga folkens enda dragare och möjliggör deras vandriugslif.
Skandinavernes ren, som ännu i dag förekommer i vilda tillståndet, är
otvifvelaktigt stamfadern till detta husdjur, ty tama renar, hvilka få lefva utan menniskors
vård, förvildas åter fullständigt. I sitt uppträdande och till sitt lynne finnas
emellertid svårligen två varelser, som så nära befryndade likväl i så hög grad skilja sig
från hvar andra som den tama och den vilda renen. Den förre är sin ömklige herres
usla slaf, den senare en höglandets stolte herre, en på alpgetternas vis lefvande
hjort. Den som sett den fria renen i sina flockar och den tama renen i sina
hjordar, kan knappt tro. att båda äro barn af samma stamfader.

Renen (Rangifer tarandus, fig. 193) är ett ståtligt djur af hjortens storlek,
men icke så högt. Dess längd är 1,70 till 2 m., dess höjd öfver manken 1,08 m.;
svansens längd är 13 cm. Renens kropp skiljer sig från hjortens kanske endast
genom bakdelens större bredd; hals och hufvud äro deremot vida klumpigare och
fulare, dertill benen betydligt lägre och hofvarne mycket fulare, hvarjemte renen
alldeles saknar hjortens stolta hållning. Renkons hornkrona är regelbundet mindre och
har färre spetsar än rentjurens, men hos båda könen utmärker den sig derigenom,
att spetsarne äro tunna, blott vid roten trinda, uppåt deremot afplattade, och att
ögontaggarne, som framtill sluta i en bred skofvel, ligga så tätt ned på nosen, att
man knappt kan föra fingern deremellan. – Fällen är tätare än hos alla andra
hjortarter. Håret är mycket långt, tätt, vridet, vågigt, cellrikt, skört och endast på
hufvudet och främre delen af halsen äfvensom på benen, der det är längre, böjligt
och starkt. På halsens framsida finnes en man, som stundom når ned på bröstet, och
äfven på kinderna blir håret långt. De vilda renarnes hårbeklädnad och färg
förändras temligen regelbundet två gånger om året. Vid vårens början affaller den
rik-håriga vinterdrägten och efterträdes af kort, enfärgadt grått hår; mellan detta
framväxer mer och mer annat hår, hvars hvita spetsar allt mer fullständigt undantränga
det gråa håret, till dess hela djuret synes hvitgrått, nästan askfärgadt, till en slående
likhet i färgen med smältande smutsig snö. – Amerikas ren, Karibun (Rangifer

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0468.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free