- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
513

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

12:E ORDNINGEN: Idislare (Ruminantia) - 6:e Familjen: Slidhornade idislare (Cavicornia)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

OXAR.

513

än ett ramande, och då tusentals djur i förening låta höra sig, likna deras stämmor
rullandet af en aflägsen åska. Bland deras sinnen stå lukt och hörsel främst.
Bisonoxen vädrar förträffligt och hör på långt afstånd. Synen betecknas allmänt såsom

svag.

>Buffeljagteii», säger Möllhausen, »är för präri-indianerne en sysselsättning,
som icke allenast förskaffar dem deras uppehälle, utan äfven anses för deras största
nöje. På sina uthålliga hästar, som merendels infångats såsom vilda på slätterna,
äro de i stånd att upphinna hvarje slags villebråd på steppen och sätta sin ära uti
att med största möjliga snabbhet och verkan skjuta djuren under hästens lopp. l
venstra handen för jägaren bågen och så många pilar, som han beqvämt kan hålla,
i den högra deremot en tung piska, hvarmed han genom obarmhertiga slag drifver
sin snabba häst in i en flyende hjord och till sidan af en fet ko eller ung tjur.
Den kloka hästen förstår snart sin ryttares afsigt och ilar, utan att vidare behöfva
»tyras, tätt intill det utvalda bytet. Så fortgår hetsjagten med stormens snabbhet
öfver slätten, till dess hästens trötthet manar den vilde jägaren att upphöra. Alla
sårade bufflar hafva under tiden skilt sig från hjorden och ligga utmattade eller
döende omkring den stråt, på hvilken jagten nyss förut framrusade. Jägarnes
qvinnor hafva följt deras spår och syssla ifrigt med bytets styckande för att hemskaffa
de bästa bitarne och hudarne till hyddorna, der köttet skäres i tunna strimlor och
torkas, men huden på ett enkelt sätt garfvas. Största delen kommer naturligtvis på
vargar nes lott. - Under alla årstider förföljes den arma buffeln, äfven då snöstormen
öfverdragit sänkningarna på slätten med ett djupt snötäcke och omöjliggjort den
omtyckta jagten till häst. Endast långsamt förmår hjorden arbeta sig igenom den
flera fot höga snön, men indianen har på sina fötter fäst breda, flätade snöskor, och
utan att sjunka ned ilar han till den mödosamt sig framsläpande jetten och
nedstöter det värnlösa djuret med lansen.» Likväl aflöper icke alltid buffeljagten så väl
som man skulle kunna tro, ty djuren försvara sig och bli ofta farliga nog. Mot
vargarnes och de ännu svårare bulldoggarnes anfall värjer bisonoxen sig med stor
skicklighet. - Det torra köttet, som under namn af »pemmikan» är bekant i
Amerika, skickas vidt omkring och berömmes af alla resande såsom välsmakande;
tungan anses som en verklig läckerbit. Kornas kött är fetare än tjurarnes och
kaltvarnes är utomordentligt fint. Af huden förfärdiga indianerne varma kläder,
tält och bäddar, sadlar, gördlar, och bygga dermed äfven båtar genom att spänna
den öfver spanten i dessa. Benen lemna dem sadelställningar och knifvar, hvarmed
håret afskrapas från huden; af senorna snos bågsträngar och tråd; af fötter och
klöfvar beredes genom kokning ett godt lim; de långa håren på hufvud och hals
snos till rep; af svansarne förfärdigas flugviskor, och slutligen tjenar spillningen till
bränsle. - »Utrotningskriget mot grässteppernas prydnad föres på det mest
obarmhertiga sätt», klagar Möllhausen, »och ingen tanke på skonsamhet torde uppstå
förr än den sista buffeln, derefter snart det sista rödskinnet och med dem det stora
.amerikanska fastlandets enda naturdikt försvunnit.»

Först sedan några få år ser man bisonoxar i våra zoologiska trädgårdar. Några
par infördes af en engelsk lord till Skottland, och efter hans död såldes hjorden till
London. Vid lämplig skötsel fortplanta de sig regelbundet, och de i fångenskap födda
kalfvarne, som af sina mödrar kraftigt skyddas mot hvarje slags närgångenhet,
uppväxa lika lätt som våra tama boskapsdjur. *

Brehm, Däggdjurens lif. 2:a uppl. 33

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0533.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free