Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första flocken: Trast-tättingar (Cichlomorphæ)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58 TRAST-TÅTTINGAR.
ingenting om sidensvansens fortplantning; först den 16 juni 1857 lyckades det Wolley
att anträffa bo och ägg. Boet bygges regelbundet i granar, icke särdeles högt öfver
marken och väl undandoldt bland grenarne, till största delen af trädlafvar med några
torra granqvistar inväfda i ytterväggarna, och fodras inuti med grässtrån och några
fjädrar. Äggen äro 4 till 7, vanligen likväl 5 till antalet och fulltaliga under andra
veckan af juni. - Med giller eller i donor fångas sidensvansen utan svårighet. I
bur fogar han sig utan tecken till sorg i sitt öde, börjar genast äta och roar lika
mycket genom sina vackra färger som sitt milda väsen.
# *
Familjen Bulbul-lika (Pycnonotidce). Af denna artrika familj, som eljest
bär namnen Frukttrastar eller Skriktrastar och igenkännes derigenom att några
af plåtarne på mellanfotens framsida i sin yttre kant sammansmält med fotsulans
ytterskifva, är i synnerhet den i Indien lefvande Bulbul (Pycnonotus JicemorrJioiis)
bekant, ej blott for sin sång, hvari han påminner oni vår koltrast, utan ock derför
att man tämjer honom till kamp med sina likar, hvilket på Ceylon utgör ett
folknöje. Till Europa foras dessa foglar ofta i bur.
Familjen Gyllinglika (Oriolidce) har i gamla verlden och Australien sitt
hemvist och är i de flesta fall lätt igenkännelig genom hithörande, trastlikt stora
foglars färg, i hvilken gult och svart eller gult, grönt och svart, någon gång hvitt
och svart eller hvitt, blått och svart, bjert af sticka mot hvar andra; stundom är dock
grått den förherskande färgen. Näbben är stark och jemförelsevis lång, vingarne af
medellängd eller derutöfver, med första handpennan betydligt längre än hos
sidensvan sarne, men kortare än armpennorna. Näsborrarne sitta framom ansigtets
fjäderbeklädnad och äro nakna.
Gyllingar. Såsom en tillfällig gäst har Gyllingen eller Guldtrasten (Oriolus
galbulctj fig. 25) några gånger visat sig i Sverige. Eljest förekommer han i hela södra
och östra Europa jemte vestra Asien, med undantag af högsta norden, samt största
delen af Afrika, der han anträffats ända ned i Kafferlandet. - »Gyllingen är»,
säger Naumann, »en skygg, vild och orolig fogel, som alltid söker undandraga sig
menniskornas blickar, ehuru han ofta bor i deras närhet. Han hoppar och flaxar
alltid omkring i de tätaste trädkronorna, stannar sällan länge i samma träd och ännu
kortare stund på samma gren, utan drifves af sin oro än hit, än dit. Blott sällan
kommer han emellertid ned bland låga buskar och ännu mera sällan på marken.
Sker detta någon gång, uppehåller han sig blott så länge som behöfves för att gripa
en insekt eller dylikt djur. Endast undantagsvis gör han då några högst oviga,
klumpiga hopp, ty han rör sig aldrig steg för steg. Han är en modig och trätlysteii
fogel, som ständigt vill bitas och jaga omkring med sina likar, men äfven kifvas med
andra foglar, så att han aldrig, särdeles under fortplantningstiden, saknar anledning
till slagsmål. Han har en till utseendet tung, susande, men likväl temligen snabb
flygt, som, då den för ut i fria rymden, liksom hos stararne fortgår i en lätt
våg-linie. Öfver korta afstånd flyger gyllingen i rak linie, än sväfvande, än flaxande.»
- Redan före soluppgången låter han höra sin sång, hvilken med få afbrott
fort-sättes till inemot middagen och på nytt förnimmes, då solen lutar mot sin nedgång»
Äfven på qvalmiga, heta dagar är han, mot andra foglars vana, liflig och högljudd.
Ett enda par gyllingar kunna lifva upp en hel skog. Insekter af de mest olika slag,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
