- Project Runeberg -  Djurens lif / Foglarnes lif /
263

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GÖKAR. 263

griper det och återvänder till samma gren eller flyger till ett annat träd och
upprepar här samma manöver. För öfrigt är göken endast slängd i att flyga, men
oskicklig i allt annat. Ehuru till namnet en klätterfogel, förmår han i detta hänseende
ingenting uträtta, men är äfven en stympare utan like i förmågan att gå; nästan
endast hoppande kan han röra sig på släta marken. Skickligare visar han sig på
grenarne, ehuru han äfven här endast ogerna och då mest flygande lemnar den en gång
utvalda sittplatsen. Om våren försummar han aldrig, sedan han satt sig i trädet, att
flera gånger efter hvar andra låta höra sitt högljudda rop, och då kärleken vaknar
hos honom, missbrukar han sin stämma i så hög grad, att han till slut blir rigtigt
hes. På nästan alla språk utgöres hans namn af klangbilden af hans rop, så
origtigt än detta senare vanligen återgifves. Gökens rop saknar i likhet med inånga
andra fogelstämmor helt och hållet konsonanter, och då vi tycka oss höra sådana,
bifoga vi sjelfva dem till vokalerna. Gökens rop ljuder icke ;>kuku», utan i verkligheten
»u-uh». Men om det första »ir> utstötes något skarpare än det andra, tro vi oss
höra »gu», liksom vi äfven fullständiga det andra något mera utdragna »u» med
ett k- eller g-ljucl i början och slutet, ehuru detta icke finnes. - Under
parningstiden, som knappt varar längre än den tid, hvarunder han gal, och alltså är olika
allt efter årets väderlek och traktens läge, ropar han icke blott då han satt sig,
utan äfven under flygten, ifrigast under morgon- och aftontimmarne äfvensom
omedelbart före och efter regn. Då han gal. sänker han de något utbredda vingarne och

O ö " O CJ

lyfter i stället stjerten något litet upp öfver den vågräta ställningen, uppblåser
strupen, utstöter sitt »u-uh» och vänder sig, medan han låter höra detta läte 15, 20,
30, 40, till och med 60 gånger efter hvar andra, fram och till baka på grenen,
vrider sig vanligen äfven flera gånger omkring och utskriker sålunda sitt namn åt alla
kompassens väderstreck. Upphetsas han mycket af en medtäflare, fördubblar han den
första högre tonen, och hela ropet ljuder efter det vanliga skrif sättet »guguguh».
Retas han under sitt ropande af småfoglar, i synnerhet om en sådan stöter på
honom, medan han sitter uppblåst på en gren, så afbryter han regelbundet den sista
stafvelsen. Får han sigte på en hona, upprepar han det trefaldiga ropet två gånger
eller fördubblar sitt vanliga rop, hvars u således kommer fyra gånger efter hvart
annat, och låter det efterföljas af ett nästan oföränderligen hest läte. - Man har
beskylt göken för att vara en högeligen stridslysten fogel, men jag kan icke
instämma häri. I kif och strid ligger han endast med andra af sin art; mot hela den
öfriga fogelverlden förhåller han sig likgiltig, så framt han icke nödgas värja sig
mot dess angrepp eller truga sina ägg på fosterföräldrar. - Såsom min
erfarenhet bestämdt lärt mig, har gökens rop i främsta rummet för afsigt att locka honan.
Att denna också låter locka sig, tror jag mig otaliga gånger hafva funnit. Flyger
hon, upptagen af någon vigtig sysselsättning, genom en hannes område, aktar hon
skenbarligen icke det minsta på hans kärlekssuckar, utan smyger sig genom qvistarne
från ett träd till ett annat, från en buske till en annan; men har hon lyckligt cch
väl nedlagt sitt ägg på ett lämpligt ställe och drager hon ut på kärleksäfventyr, då
svarar hon, så snart hon kommit i den ropande hannens omedelbara närhet, med den
for henne egendomliga, fulltoniga, fnittrande eller skrattande locktonen. Ropet är
frestande och utöfvar en rent af förtrollande inverkan på hannen, som
ögonblickligen lemnar sin plats, ropar »guguh, guguguh, guguguh» och väl äfven i höjden af
berusning fördubblar detta uttryck af sin hänryckning, bifogar det omtalade hesa
lätet och jagar efter honan. Hon upprepar inbjudningen, den förälskade göken
svarar på nytt, alla inom hörhåll galande hannar ila likaledes till stället, och nu börjar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:43:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/foglarne/0283.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free