Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOENFOGLAE. 315
i hjel sig. Dock gifvas undantag. Har man slutligen lyckats tämja dem och kan
man förskaffa dem ett passande uppehållsställe, äro de verkligen högeligen tilldragande.
Familjen Hornfogellika (Bucerotidae). Hvad pepparätarne äro för nya verlden
äro denna familjs foglar för den gamla, så stor skilnaden än må vara mellan dessa,
familjer. Det är icke svårt att känneteckna dem, ty den långa, mycket tjocka, mer
eller mindre böjda och merendels med sällsamma utväxter, s. k. horn, försedda näbben
bildar, så olika form den än må ega, ett så utmärkande kännetecken, att man alldeles
icke kan förvexla dem med andra foglar. För öfrigt hafva de andra egenheter; så
är tungan synnerligen kort och den af 10 pennor bestående stjerten af medellängd
eller mycket lång. Fötterna äro låga och korta men. jemförelsevis tjocka. Befjädringen
på öfversidan utgöres af temligen små fjädrar, på undersidan äro fjädrarna hårlikt
upprispade. Hos inånga arter förbli strupe och ögontrakt nakna, och det öfra
Ögonlocket bär starka, hårlika ögonhår. - Sydasien, de malajiska öarna, mellersta och
södra Afrika äro de länder, som bebos af hornfoglarne, af hvilka man känner omkring
50 till gestalt och färg, seder och vanor mycket öfverensstämmande arter. Asien tyckes
utgöra sjelfva brännpunkten i deras område, men äfven i Afrika förekomma flera arter.
De anträffas från hafsstranden ända upp till en höjd af 3000 m. Öfver hafvet,
regelbundet i täta, högstammiga skogar; endast de mindre arterna förekomma äfven stundom
i låg småskog och buskskog. Alla arter lefva parvis men tycka om sällskap och förena
sig derför ofta med sina likar, med närstående arter och till och med med alldeles
främmande arter, förutsatt att dessa senare föra samma lefnadssätt. I likhet med
tukanerna tillbringa äfven hornfoglarne största delen af sitt lif i träden; de arter,
som gå ned på marken, tillhöra undantagen. Flertalet har en högst oskicklig gång,
men rör sig jemförelsevis ganska ledigt bland grenarne i träden. Flygten är hos alla
arter bättre än man skulle kunna tro, men fortsattes sällan långt i en sträcka, ehuru
man icke kan antaga, att den är särdeles tröttsam, ty somliga arter sväfva ofta fulla
halftimmen kretsande omkring högt upp i luften. Hos de flesta arter är flygten så
bullrande, att man förr hör än ser hornfoglarne. Sinnena, i synnerhet syn dfch hörsel,
äro väl utvecklade, de återstående åtminstone icke förkrympta. Vi hafva icke tillräcklig
erfarenhet för att kunna bedöma den andliga begaf ningen, men så mycket veta vir
att nästan allesammans äro försigtiga, skygga, vaksamma, med ett ord kloka foglar.
Deras stämma är ett mer eller mindre doft, ett- eller tvåstafvigt läte, som framstötes
med stor uthållighet och bidrager i hög grad att upplifva skogen. - Födan är af
blandadt slag. De flesta hornfoglar angripa, då de kunna det, små ryggradsdjur
och insekter, gå till och med på as, och alla utan undantag äta åtskilliga frukter och
korn. Några äro allätare i fullaste mening. Högst egendomligt är
fortplantningssättet. Alla arter, om hvilka vi hafva bestämda och noggranna underrättelser, rufva
i rymliga håligheter i träd, men under omständigheter, som icke förekomma hos
någon annan fogel. Den rufvande honan inmuras fullständigt, så när som på ett litet
hål, och matas af hannen, som genom sagda hål räcker henne födan. Rufningshålaii
blir sålunda bokstafligen ett fängelse, i hvilket honan så länge nödgas stanna till dess
ungarne äro utkläckta eller flygfärdiga. Under tiden ruggar hon äfven, förlorar
åtminstone alla sina fjädrar, så att hon är alldeles ur stånd att flyga. Men hannen
sörjer oförtrutet för hennes och ungarnes uppehälle och måste, så säger man,
dervid anstränga sig i sådan grad, att han mot rufningstidens slut liknar »ett formligt
skelett». Att alla hornfoglar förfara på samma sätt som de iakttagna kan visserligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
