Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320 DUFVOK.
driften är visserligen icke så ntpreglad som hos hönsfoglarne, men i alla fall tillräckligt
häftig, och om vi på bästa sätt uppfatta förälskade dufvors beteende, böra vi derför
ej glömma andra i sin ömhet vida mera tilldragande och älskliga foglar. Rigtigt
afskyvärd är deremot många dufvors trolöshet mot sin afkomma: de öfvergifva icke
allenast sina ägg, utan till och med de redan utkläckta ungarne, om de störas och till
följd deraf bli misstrogna. Äfven från afundsjuka och ovilja kan man icke fritaga dem.
Deras snålhet öfverväger all hänsyn till kamrater: de öfvertäcka och dölja med vingarne
den föda de anträffa, hvaremot de utskrikna hÖnsfoglarne tillkalla andra, om de
upptäcka riklig föda. Öfver hufvud känna dufvorna icke hängifven sjelfförnekelse till
förmån för andra varelser; också sluta de sig blott skenbart till dem, medan de i
verkligheten endast med sina likar lefva gerna till sammans och betrakta de flesta
andra djur med likgiltighet eller alldeles förbise dem. Starkare varelser frukta de,
många misstro de.
Dufvorna, af hvilka man beskrifvit omkring 350 arter, äro verldsborgare i ordets
vidsträcktaste mening. De lefva i alla verldsdelar, på hvarje höjd öfver hafvet
liksom i hvarje lågland, men alltid företrädesvis i skogen, ty de få, som slå sig ned på
växtlösa klippväggar, tillhöra undantagen. De älska närheten af vatten och undvika
vattenlösa sträckor, hvarmed vi dock icke vilja säga, att de helt och hållet saknas på
dessa, ty deras flygförmåga sätter dem i stånd att dagligen besöka långt bort belägna
vattningsställen. Sin största utveckling har flocken nått i Oceanien eller på Stilla
hafvets stora och små öar, liksom i allmänhet öarna herbergera jemförelsevis flera
dufvor än de stora fastlanden. Sundaöarna, Filippinerna, Moluckerna äro rika på
olikartade och praktfulla arter; i Nya Holland och på Nya Guinea lefver ett
betydligt antal; i södra Asien eller i Indien och södra Kina representeras de knappt
mindre rikhaltigt. Afrika eger visserligen icke så många dufvor som Asien, men
de särskilda arterna uppträda i stället i ett öfverraskande stort antal, och derför
anträffas de öfver allt, till och med i det inre af öknen. I steppens skogsdungar ser
man här och der så till sägandes hvarje träd besatt af dem; i urskogarne är deras
kuttrande, qvidande, tjut eller öfriga läten en så vanlig musik, att alla öfriga
fogel-stämmor nära nog öfverröstas. En enda brunn, en vattenpuss i steppen blir en
samlingsplats eller åtminstone en mötesplats för hundratusen af dessa flygtiga foglar.
Amerika, i synnerhet Sydamerika, eger öfver tredjedelen af alla hittills kända
duf-arter. »I Brasiliens ändlösa urskogar», säger prinsen af Wied, »lefva många
duf-arter. Deras milda rop fröjdar den af dagens hetta utmattade jägaren, som vid foten
af en gammal trädstam hvilar på mjuk mossa vid den klara skogsbäcken, medan
vaniljen och andra vällukter vederqvicka honom.» I mellersta Amerika förekomma
de, i enlighet med sitt tycke för öar, ännu oftare än i Brasilien. Med hänseende till
vistelseorten märkes snart, att de olika arterna fördelat sin verld mellan sig. Medan
några äro uteslutande trädfoglar och endast komina ned på marken för att dricka,
tillbringa åter andra på henne hela sia lefnad eller lyfta sig för en kort tid till de
lägre trädgrenarne, och medan somliga befolka den mörka skogen, slå sig andra ned
i steppernas glesa buskverk. Andra åter bebo endast klippor eller endast den låga,
täta småskogen, eller finnas uteslutande på små öar o. s. v. - Alla i norden lefvande
arter äro flyttfoglar, de i södern lefvande arterna stryk- eller stannfoglar. Dessa
senare lefva på sin höjd i små sällskap, men vanligen parvis; de öfriga förena sig
endast under vandringstiden till stora skaror; andra bilda åter år ut, år in talrika
föreningar, och vissa arter hopa sig i sådana massor, som enligt trovärdiga
uppskattningar vida öfverbjuda alla eljest bland foglarne förekommande föreningar. Resorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
