- Project Runeberg -  Djurens lif / Foglarnes lif /
444

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

444 DAGROFFOGLAR.

sällsamt vänskapsförbund med en ung moderlös höna, som kommit in mellan spjelorna
i fogelns stora bur och sällat sig till honom. Om aftonen eller då det regnade såg
man alltid hönan hos sin stora vän, som Ömt bevakade och smekte henne. Hvad
sedan blifvit af hönan, minnes jag icke, men det vet jag, att gamen icke dödade

henne.»

*



Gåsgamarne (GryP s) skilja sig från föregående derigenom, att skallens
öfver-sida är betydligt längre än hvad den i’ur bred; näsborrarne äro smala och tvärstälda;
halsen är lång, lik en gåshals, jemn tjock, och sluter sig iill hufvudet utan någon
afsatt, glest betäckt med hvitaktiga, borstlika dun.

G ås g amen (Gyps fulvtis, fig. 180, c, sid. 440) uppnår en längd af l, 12 m.,
hvaraf stjerten upptager 80 cm. Drägten är mycket likformigt ljust blekbrun, mor-

._.

käre på undersidan än på öfversidan och med ljusare fjäderspolar. Ögat är ljusbrun t,
vaxhuden mörkt blygrå, näbben rostfärgad, foten ljust brnngråaktig. - Gåsgam en
är talrik i Siebenburgen, södra Ungern och på hela Balkanhalfön, i östra, södra och
mellersta Spanien, på Sardinien och Sicilien, förekommer deremot mycket sällan och
alltid endast tillfälligtvis på den italienska halfön, men utbreder sig å andra sidan
allt mera i Krain, Kärnten och Salzkammergut, der han småningom intager
skägg-iramens plats och förirrar sig icke sällan till Tyskland. Såsom hans nordligaste häck-

’- -j .*- ö t/ ej

ningsort torde Salzburgs alper kunna anses. Ännu talrikare än i Siebenburgen lefver
han i hela Egypten och norra Nubien, i Tunis, Algier och Marocko, äfvenså
förekommer han i vestra Asien ända till Himalaya. - Gåsgamarne tyckas
företrädesvis vara klippornas bebyggare; derför anträffas de oftast i närheten af berg, som hafva
branta väggar. Deras lefnadssätt öfverensstämmer i många afseenden med familjens
öfriga arters; dock skilja de sig i andra stycken icke oväsentligt från sina slägtingar
i gamla verlden. Deras rörelser äro lättare och prydligare än hos dessa. De gå så
"bra på marken, att en menniska måste anstränga sig ganska mycket, om hon vill

-*- ’ O O O i/ i

hinna upp en löpande gåsgam. Ännu mera utmärka sig gåsgamarne, visserligen icke
till sin fördel, genom sitt lynne. De äro de häftigaste, ilsknaste och försåtligaste af
alla familjens medlemmar. Deras förstånd är dock obetydligt, äfven i jemförelse med
andra gamars andliga gåfvor; endast de lägre egenskaperna tyckas vara utbildade.
De lefva i stora sällskap, grunda gemensamt bokolonier och förena sig äfven med
familjens andra arter, men de äro alltid och förblifva de orostiftare, som uppväcka
mesta strid. Vid längre sammanlefnad med andra arter af familien veta de att snart

O tj

tillkämpa sig herraväldet, och mot den som angriper dem försvara de sig med
dumdristig djerfhet. Såras de af ett skott, värja de sig med mod och ilska, gå likt arga
hundar mot menniskan, hoppa upp mer än en half meter från marken och kasta sina
långa halsar under ett hörbart smällande med näbben alltid mot motståndarens
ansigte. De, som af ett skott blifvit gjorda odugliga till h\ygt, fly till en början undan
för menniskan med hastigt lopp, hvarvid de hjelpa sig med vingarne; men om hon
kommer nära dem, vända de sig om med blixtens snabbhet, fräsa som en uggla och
rulla ögonen i raseri. Har man lyckligt och väl fått tag i dem, klösa de sig ännu

*-J t^ C? CJ ’ CD

fast med klorna och veta att eftertryckligt betjena sig af dessa, oaktadt deras
trubbighet. - Då de slagit ned på ett as, förtära de företrädesvis innanmätet. Med några
bett skära de ett rundt hål i bukväggen, och i detta sticka de in de långa halsarne
så långt de kunna. Det förstås af sig sjelf att under ett dylikt arbete hufvud och
hals öfversmetas af blod och slem, så att gåsgamarne efter slutadt kalas förete en
verkligt afskräckande bild. Jag lemnar derhän, om de äfven öfverfalla sjuka eller

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:43:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/foglarne/0464.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free