Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STORFOTHÖNS. HOCKOEB. 523
ovilkorligen fordras för att komma in med kroppen och sedan utkasta ämnena mellan
benen. Men ofta sättes deras tålamod på ett hårdt prof, ty de gräfva stundom ända
till 2 meter djupt, utan att finna ägg, och plågas under tiden fruktansvärdt af hettan
och af millioner sand- och stickflugor. Äggen stå alltid lodrätt med den tjockare
änden uppåt; enligt infödingarnes försäkringar läggas de nattetid och med flera
dagars mellanskof. - Jag vet icke, om man någonsin hållit fullväxta storfothöns i
fångenskap, jag har icke heller läst eller hört, att någon af dessa märkvärdiga
foglar kommit till Europa.
Fjerde flocken: Trädhönsfoglar (Duodecimpennatce*).
De varmare delarne af nya verlden hysa två hönsfogelfamiljer med omkring"
50 arter, hvilka från öfriga hönsfoglar afvika deri, att deras stjert är sammansatt af
endast tolf pennor, hvilket eljest är det vanliga förhållandet blott hos högre utvecklade
foglar. En annan karakter går i samma rigtning. De hafva nemligen starka fötter
med stora, krökta klor - baktåns nästan lika stor som mellantåiis - i
öfverensstämmelse med deras lefnadssätt, som mera än hos öfriga hönsfoglar närmar sig
sitt-foglarnes, hvilket också deras namn antyder.
Familjen Hockolika (Cracidae). Hithörande foglar hafva hög näbb, som vid
basen regelbundet beklädes af en vaxhud och prydes af knölar, hvilka under
par-nirigstiden betydligt uppsvälla, men hos en art ombildas till en hård, ganska stor,
päronformig knöl och hos en annan art ersättas af ett närmare hufvudets midt
stående horn. Fjädrarna äro på hjessan och bakhufvudet merendels förlängda till en
kamformig hufva, som består af smala, styfva, lindrigt bakåt men i spetsen åter
framåt böjda fjädrar. På kinderna, Öfre delen af halsen och i trakten af gumpen
är befjädringen mjuk, nästan dunig, på underhals en och bålen är den hård och grof.
Tyglarne äro besatta med små penselformiga fjädrar; ögon trakten är naken.
H o ek o n (Crax alector, fig. 206), som gifvit familjen sitt namn, har en gulr
köttig knöl på näbbroten och är så när som på den hvita buken, gumpen och
stjert-fjädrarnas ändkant glänsande bl ås vart. Längden utgör ungefär 95 cm., hvaraf stjerten
upptager 32 cm. Honan lär vara svart endast på hufvud, hals, bröst och rygg, men
deremot roströd på buken och tecknad med roströdgula våglinier på vingarne och
undre delen af låren.
Alla familjens arter bebo södra och mellersta Amerika med inbegrepp af södra
Mexiko. Hockon finnes i det inre af Brasilien, från Guyana till Paraguay, och
anträffas derstädes i alla skogar. - Hockofoglarne äro bundna vid träden och lemna
skogen endast för kort tid. Man träffar dem visserligen äfven ofta på marken, och
om denna är slät, springa de här med stor snabbhet, men vanligen vistas de i
trädens grenar, under rufningstiden parvis, men för öfrigt tre, fyra och flera till
sam-mans. Alla arterna väcka uppmärksamhet genom sin stämma, som alltid har något
egendomligt, men är mycket olika allt efter arten. Några brumma, andra pipar
somliga kuttra, några framstöta djupt ur bröstet ett »hu, hu, hu, hu», slutligen låta
några höra läten, hvilka skulle kunna återgifvas med stafvelserna »racka, racka».
Oftast hör man deras röst under parningstiden, i synnerhet under de tidiga
morgon-tirmnarne, kort efter det de uppvaknat ur sömnen och framkommit ur det inre af
D. ä. med tolf pennor (i stjerten).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
