Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188 LEDDJUR. INSEKTER. BÅTVINGAR.
sig i närheten af äggen, tills de kläckas, äter sedan upp många af sina ungar, men
dör före vintern. De första 3-4 veckorna förblifva ungarne till sammans, gräfva
icke, men lifnära sig af växtlemningar och fina rötter i närheten af sin födelseort.
Sedan de ömsat hud, spridas de, gräfvande sig gångar under jordytan. De kallaste
månaderna tillbringa de i dvala djupare ned i jorden, men i slutet af maj eller
början af juni, sedan de undergått sin femte hudömsning, framkomma de såsom
utbildade insekter.
Spökskräckor (Phasmidce). - Kroppen har hos dessa djur nästan alltid en
ofantlig utsträckning på längden, så att den kan vara ända till 50-70 gånger så
lång som bred. Bredden är ofta hela vägen den samma, och härigenom samt genom
mellankroppsringarnes längd och form får mellankroppen nästan samma utseende som
bakkroppen. Äfven ben och antenner äro vanligen starkt förlängda. Kroppsytan är
ofta ojemn eller försedd med små flikar och utskott samt till färgen grå eller brun.
Vingarne, som ofta saknas, äro mycket stora, men kunna så väl hop veckas och
läggas intill kroppen, att de föga synas under hvilan. Alla dessa och flera andra
egendomligheter bidraga att göra dessa djur i hög grad lika torra qvistar, grenar o. dyl.
Man har derför gifvit dem namnet »vandrande stickor» eller »pinnar». De förstå
också att på allt sätt draga fördel af sitt utseende, i det att de om dagen hålla sig
Fig. 160. Rossis spökskräcka (Bacillus Rossn), fullväxt och såsom larv. Nät. st.
stilla med stelt och osymmetriskt utsträckta ben och pannspröt i en omgifning,
som väl stämmer med hvars och ens utseende. Wallace säger, att det är så svårt
att upptäcka dem, att han, då han vandrade i skogen, plägade röra vid hvarje
misstänkt torr qvist, emedan detta var det enda sättet att utröna, om det var verkliga
döda eller falska »lefvande pinnar».
»Spökena» tillhöra egentligen de tropiska trakterna och gå ej långt in i de
tempererade länderna. I Europa finnas blott 4 arter, alla från Medelhafstrakterna.
Rossis spökskräcka (Bacillus Bossii, fig. 160) är den mest bekanta af de
europeiska arterna och förekommer i södra Frankrike och Italien. Hon är viDglös,
utan taggar eller bihang, glänsande grön eller brunaktig till färgen med korta
pannspröt. Hannen, som är ytterst sällsynt, blir 60 och honan ända till 100 mm. lång.
Ceroxylon laceratiis, som bebor Borneos fuktiga skogar, är försedd med ljust
olivfärgacle utväxter, så att hon alldeles liknar en gren, som är beväxt med lafvar
eller lefvermossor. Det var först efter en noggrann undersökning, som Wallace
kunde öfvertyga sig sjelf och hittareu af djuret, att det ej var betäckt af en växt.
Bland de största arterna må nämnas Cyphocrania acanthopus från Java. hvars
._.
hona är 6,5 mm. bred och 215 mm. lång, samt Oronskräckan (Sactria aurita)
från det inre af Brasilien, som är blott 3,25 mm. bred, men 246 mm. lång. På
hufvudet har denna art ett par stora, öronlika bihang och på ryggen mellan
bakbenen en stark, upprat tagg. Båda dessa sakna vingar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
