Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VATTENLOPPOR. MUSSELKRÄFTOR. 257
Den andra underordningen, Vattenloppor (Cladocera, fig. 222), har andra
paret antenner utvecklade till starka, greniga, med simborst försedda rörelseorgan
samt eger dessutom 4-6 par simfötter; kroppen, med undantag af hufvudet, är hos
de flesta omsluten af tvenne sidoskal; ögonen äro förenade till ett stort sammansatt
öga, som har sitt läge midt ofvan på hufvudet och kan vridas genom ett antal muskler;
det visar ofta dallrande rörelser. Under det sammansatta ögat finnes oftast ett enkelt
s. k. punktöga.
Vattenloppornas hannar, som hafva första fotparet bildadt såsom griporgan, äro
mindre än honorna och visa sig först på den tiden af året, då närings- och lifsvilkoren
blifva mindre gynsamma; detta inträffar vanligen på hösten. Under våren och
sommaren, då hannar följaktligen i regeln saknas, f ramals trå honorna s. k.
sommarägg, hvilka utan befruktning utvecklas till nya djur. Detta slags alstring har blifvit
kallad parthenogenesis, ett forhållande hvarpå äfven vissa gälfotingar (Artemia,
Apus) samt bland insekterna bina (drönarnes frambringande ur obefruktade ägg)
lemna exempel. Vid den tid, då haunarue uppträda och näringen blir knappare,
frambringa honorna s. k. vint er ägg, hvilka äro större samt hårdskaligare och
försedda med rikligare näringsgula än sommaräggen; de komma endast efter skedd
befruktning till utveckling samt öfvervintra i ett säcklikt hylle, som först visar sig
såsom en sadelformig förtjockning (ephippiwn) af moderns ryggskal, der äggen samlas,
och sedermera af kastas. Vattenlopporna lefva i stora skaror, hufvudsakligen i sött
vatten, dels i mindre vattensamlingar, dels i sjöar och åar. Slägtena Daphnia och
Acanthocercus lemna exempel på dessa. Deras sätt att röra sig i vattnet är ofta
karakteristiskt och sker stötvis eller språngvis. Somliga ega på ryggsidan ett slags
häftorgan, medelst hvilket de fästa sig vid vattenväxter eller andra föremål. En del
tillhör äfven bräckt vatten samt hafvet; de senare (Evadne, Podon) äro
mikroskopiska, ofta vattenklar a ythafsdjur, hvilka stundom utgöra en ganska betydlig del af
det mångskiftande djurlif, som rör sig i hafsytan vid vår vestkust.
SJETTE ORDNINGEN:
(O s t r a o o dl a).
I de sötvatten, der vattenloppor finnas, påträffar man merendels också de små,
på sin höjd några millimeter långa Musselkräftorna. De hafva fått sitt namn af
de tvenne på ryggen förbundna skal, som omsluta kroppssidorna och som gifva deras
yttre likhet med en mussla. Under djurets hvila är hela kroppen dold af skalen,
vid simningen deremot skjutas fötter och antenner, som tjenstgöra såsom rörelseorgan,
utanför skalkanterna. Kroppen saknar segment. Aggen bäras antingen mellan
moderdjurets skal. tills ungarne utkläckas, eller ock fastklibbas de vid vattenväxter.
Äfven hos ett slägte musselkräftor, Cypris, lär parthenogenesis förekomma.
Äfven hafvet hyser musselkräftor dels på grundare vatten bland hafsväxter,
dels vid bottnen, der denna består af skalsand eller lera, ända ned till 500 m. djup
och derutöfver vid våra kuster.
Musselkräftorna hemta sin föda hufvudsakligen från i upplösning stadda
animaliska ämnen. Ordningen har varit talrikt företrädd äfven under de tidigare perioderna
af jordens utveckling.
Brehm, De ryggradslösa djurens lif. 2:a uppl. 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
