Tvenne årtionden ha svunnit, och mänskligheten skriver världshistoriens olycksår 1914. Det är en solig julidag, som vi återfinna Paul Arnoldson sittande vid sitt skrivbord, djupt framåtlutad med pannan gömd i händerna. Hjässan har grånat avsevärt, och även i övrigt ha åren icke gått honom alldeles spårlöst förbi. Livets middagshöjd har han överskridit, därom skvallra verkligen pannans fåror och gestaltens avtagande spänstighet. I fråga om hans själs kraft och hans andes utrustning, hade åren dock endast bringat bådadera till större utveckling. Av den flydda tidens i människolivet mera ingripande händelser hade ingen gått honom saklöst förbi. Att allt hade han ägnat omsorgsfull prövning, och allt hade han ställt i belysning av det Guds ord, som blivit honom kärare och tillförlitligare med varje år som gått. Få personer kunde i närvarande stund sägas vara mera hemmastadda med »det allmänna läget» än läroverksadjunkten Paul Arnoldson. Icke underligt då, att vad de senaste dagarna medfört av orosrykten från skilda storpolitiska centra ute i världen, hade väckt hans synnerliga intresse. Framför honom på skrivbordet lågo utom några nyss utkomna svenska tidningar flera sådana från kontinenten och England. Han hade med noggrannhet läst allt i dessa, som rörde sig om den politiska situationen, sådan denna höll på att gestalta sig efter olycksskottet i Sarajevo. Med den säkerhet i slutsatsen, som med åren blivit honom mer och mer kännetecknande, såg han den närmaste framtiden mörk, och dystra aningar grepo honom. Då var det han sänkte huvudet i sina händer och försjönk i allvarliga betraktelser över historiens gång i stort, därvid icke heller förgätande, vad som vederfors Guds egendomsfolk, då det beträtt gudsförgätenhetens väg. Att folken och dess styresmän under de senaste årtiondena visat växande håg för att vända Gud ryggen och gå sina egna vägar tycktes honom mera än uppenbart. Och de egna vägarna voro alltjämt syndens och då företrädesvis högmodets, penningdyrkans och våldets. Men nu hade synden alltid varit folkens fördärv och skulle så komma att förbliva. Vidare hade han med djupt bekymmer iakttagit, huru under samma tid en oavlåtlig strävan gjort sig gällande att så väl ur den offentliga kristendomsförkunnelsen som från skolväsendets undervisningsplan utmönstra allt, som sedan urminnes tider ansetts som det för kristen tro väsentligaste. Icke heller sådan strävan kunde bli ostraffad. Det ena som det andra sade honom, att katastrof var oundviklig. Folken och deras styresmän hade själva i omätligt lättsinne förberett sådan åt sig.
Så upptagen av sina betraktelser var den gamle läraren, att han på intet sätt förnam det draperier i dörren till salen invid veks åt sidan, och där visade sig Aurora, hans dotter, nu vorden en kvinna i tjugufemårsåldern och sedan flera år lärarinna i en flickskola. Aurora företedde det rätt sällsynta exemplet på en lärarinna, som väl förvärvat den för en sådan visst nödiga emancipationen men samtidigt bevarat och utvecklat allt en familjeflickas solspridande väsensbehag. Om Paul Arnoldson detta ögonblick vänt sig om, så skulle han fått se en uppenbarelse mellan draperiets båda hälfter, som måst ha fördrivit för timmar framåt hans bekymmer för hela det arma Europa. Aurora var helt enkelt förtjusande, där hon stod. Gestalten liten och smärt och krönt med ett huvud, buret med det behag, som passade till ansiktets anslående fägring.
Då hon märkte, att fadern inte givit akt på hennes närvaro, beredde detta henne tydligen ett utsökt nöje. Skalken lyste riktigt stor ur de bedårande ögonen, och pappas flicka ansåg sig här ha rätt till ett pojkstreck. Men vilket? Länge behövde hon icke överlägga med sig själv därom. Sakta och med ljudlösa steg närmade hon sig bakifrån den intet ont anande. Då ännu ett par eller tre steg blott återstodo, tog hon dessa i språng och hade med tankens hastighet sträckt ut sina händer och tryckt dem över faderns ögon. Med ett urkomiskt försök att förvandla sin röst sade hon:
-- Om du gissar vem det är, så får du en kyss.
-- Åhå, är det du, din tjuvunge, blev svaret, och det godtogs som rätt gissning, varför den utlovade belöningen utan prutmån gavs.
Ögonblicket därpå upptäckte Aurora de många tidningarna och tidskrifterna, som lågo på skrivbordet och med plötsligt påkommet allvar yttrade hon:
-- Kära, lilla pappa, kom jag och störde dig nu?
-- Det gjorde du, och det var ju ingenting ovanligt. Det var nu i alla händelser så roligt, att du kom. Men var har du egentligen varit hela dagen?
-- På Marta-Mariahemmet!
-- Så-å, och har förstås träffat pastor Björk, ungdomsmissionären?
-- Nej, men han väntades hem vilket ögonblick som helst från sin senaste föredragsturné uppåt Norrland.
-- Och du gick utan att invänta hans ankomst och hälsa honom välkommen åter till Stockholm!
-- Asch, man vet väl huru det är, när han varit borta en tid och kommer hem, då vilja de helst vara för sig själva. De där människorna äro ju lika stolliga, som när de voro nygifta. Jag tyckte, det var bäst, att jag gick.
-- Kanske det! Nå men fru Märta själv var sig lik?
-- Ja, då! Efter fröken Sjöströms för någon tid sedan inträffade avgång är hon ensam härskarinna där, och man måste medgiva, att hon har en ofantlig förmåga att göra det trevligt omkring sig. Och flickor fattas aldrig på hemmet. De voro mellan 25 och 30 i dag. En del av dessa hade kommit till Stockholm någon av de senaste dagarna och stodo utan varje skydd. Fru Björk släpper dem emellertid icke ifrån sig, förrän hon har dem i fullt goda händer. Kan du tänka dig, att hon samlade töserna i dagrummet och nödgade mig att hålla ett tal för dem.
-- Ja, det var ju inte så illa. Vad handlade det talet om?
-- »Vad en ung kvinna bör veta.»
-- Hör man på bara! Nå, vad är det hon bör veta? Att hon ska' ha litet hjärta i bröstet för pappa och inte bedröva honom med fordringar, som han inte kan gå med på utan att nära nog krossas därvid. Jag hoppas, att du sade de unga kvinnorna det?
-- Ja, pappa, jag sade detta och mera till, om huru det höves oss unga att visa vördnad för föräldrar. Men jag kunde på samma gång icke undgå att säga dem, att när Gud ställt oss inför en plikt mot honom själv, måste vi söka uppfylla den, även om det därvid gällde att bryta med våra egna föräldrar. Ack, dyra älskade lilla pappa, -- vill du då ännu inte förstå din egen Aurora på denna punkt?
Den unga kvinnan, som nyss förut dragit fram en stol och satt sig framför fadern, greps vid dessa sista ord av en djup inre rörelse. Hon reste sig, föll på sina knän och lade sitt huvud snyftande till faderns bröst.
-- Se så, min ängel, inga tårar nu.
Fadern slöt dottern närmare sig och strök smekande de ljusa lockarna från hennes panna.
-- Förlåt mig, sade han, om jag gjorde dig bedrövad med mina ord nyss. Det var icke min mening. Det är sant, att smärtan inför utsikten att få lov skiljas ifrån dig grep mig för ett ögonblick. Därav de bittra orden. Men låt mig nu säga dig, älskade barn, att saken från min sida nu mera är klar, mitt beslut, är fattat. Du har min tillåtelse att offra dig på missionens altare för Kinas frälsning.
-- Pappa!
Aurora reste sig hastigt upp och glädjen lyste genom tårarna.
-- Se så, barnet mitt, sitt nu ner och var stilla, skall du få höra. Jag har haft en dröm, som verkat fullständigt avgörande på mig i denna fråga. Jag vill tillstå det. Allt från den stund du tillkännagav din önskan att gå ut som missionär till det stora hednalandet, har jag befunnit mig i ständigt uppror med mig själv. Vid dina år kan jag ju strängt taget icke hindra dig. Du har emellertid med vanlig dotterlig hängivenhet förklarat dig icke ämna annat än i yttersta nödfall gå utan mitt medgivande. Detta är dig likt. Välan, ingen utom Gud vet, huru det kännes att skiljas ifrån dig. Tiden går härefter fort, och inom kort skall jag vara en mycket gammal man, om Gud ej redan innan dess kallar mig hädan. Däröver känner jag ingen ledsnad. Nej, långt därifrån. Jag är glad åt varje år som går. Men med din avsikt att lämna mig för att leva, verka och dö långt borta i främmande land te sig min ålderdoms dagar helt annorlunda, än de gjort förr. Huru ofta har jag icke drömt mig in i min levnads höst! Jag har i andanom sett mig själv med vit hjässa och av ålder böjd rygg på försiktig promenad i Humlegården, tungt stödd vid min dotters arm. Jag har föreställt mig oss båda i vårt hem i kvällens stund vid lampans sken, mig sittande i länstol, till hela gestalten omsluten av nattrock med hängande mörkröda tofsar och dig sittande på en pall bredvid mig i färd med att ur någon tidning föredraga dagens händelser för mig. När jag så en gång skall bli sjuk och dö, har jag tänkt mig att in i det sista få vårdas av dig och slutligen få insomna i dina armar. Min önskan rörande mina sista dagar på jorden är sålunda även den självisk, som du hör. Nog av, alla dessa föreställningar har jag nu måst uppgiva och detta närmast på grund av min dröm. Och nu skall du få höra: Jag drömde, att jag var i Kina. Det var så underbart verkligt för mig, att jag var där. Jag höll i min hand en krans av de allra vackraste rosor. Jag förstod det så, att Gud härmed låtit mig uppleva förverkligandet av min så ofta närda önskan att få lägga en krans på fru Fingals, din mormoders grav. Människorna, som jag mötte, där jag gick fram, föreföllo mig så främmande, och de betraktade mig med utomordentlig nyfikenhet men likväl ej med någon ovilja. Då jag tilltalade dem förstodo de mig. Jag frågade efter vägen till graven. De visste den och visade mig. Jag fann graven mitt i raden av andra missionärsgravar. Den bar ett enkelt kors. Vördnadsfullt steg jag fram och nedlade kransen vid korsets fot. Till min häpnad såg jag, huru kransen av osynliga händer slungades bort från graven och blev liggande flera steg bort. Jag gick åstad och tog upp den igen och lade den för andra gången invid gravkorset, men lika fort slungades den ånyo bort och blev denna gång liggande på ett betydligt större avstånd. Jag gick bort och tog upp den ännu en gång och återvände till graven men kunde nu icke förmå mig att lägga ned den. Jag blev plötsligen rov för en oerhörd vånda, samvetskval och sorg och sjönk vanmäktig ned i stoftet. Då omstrålades jag på en gång av ett överjordiskt sken, och när jag såg upp svävade över korset en förklarad gestalt. Anletsdragen voro fru Fingals. Bilden var helt och hållet den jag föreställt mig av henne. Hon såg på mig med en blick, som uttryckte både kärlek och förebråelse. Vid denna syn sänkte jag mitt huvud ned till jorden. Då talade hon och sade: »Min vän, med dessa rosor över mitt stoft sonar du icke din skuld till mig och Kina. Vi begära din dotter. Sänd Aurora! Hennes moder, en gång lovad missionen, föll offer för din ungdoms förvillelse. Sänd Aurora i hennes ställe och din själ får ro.» Nu lyfte jag upp mitt huvud och mötte hennes blick. Den genomträngde mig med sitt krav på omedelbart svar. »Ja», svarade jag, »jag offrar min dotter för missionen.» Ett himmelskt leende spred sig därvid över hennes ansikte. Nu lade jag för tredje gången ned kransen invid korset, och se, den låg kvar. I det överjordiska skenet tycktes mig rosorna växa i skönhet och doften av dem uppfyllde hela rymden.
Då vaknade jag. Länge låg jag och begrundade min dröm, som jag icke förrän nu yppat för någon. Efter detta har jag funnit allt motstånd dåraktigt. Jag offrar dig, barn, på missionens altare. Gärna hade jag behållit dig hos mig. Bedraga ej tecknen, stunda vargatider även för gamla Svea, och ute i den stora världen höres redan mullrandet av den annalkande åskan. Vi kunde komma att behöva varandra, du och jag. Men Gud begär dig, älskade, och Hans är du i första hand. Göre Han ock nåd med mig, arme!
Som en suck ur hjärtats djup kommo de sista orden. Hans huvud sjönk sakta ned mot bröstet, och en djup rörelse drog genom kropp och själ. Aurora föll på sina knän framför fadern, slog armarna om hans hals och snyftade. Fadern tryckte dottern till sitt bröst. För båda var det en avgörelsens stund av gripande allvar.
Draperiet i dörröppningen
veks ännu en gång isär, och där stod Selma, betydligt
åldrad men med tilltalande värdighet. Hon kom för att bjuda
far och dotter till middagsbordet. Inför den rörande grupp dessa
i samma ögonblick bildade stannade hon emellertid i djupaste vördnad
några ögonblick och drog sig därpå ljudlöst
tillbaka. Hon hade förstått, att det nu kommit till uppgörelse
i den mellan de båda sedan flera veckor tillbaka avhandlade ömtåliga
frågan.
