Bland de, talrika fotografierna i mitt album är det särskilt ett i kabinettsformat, som förvarar minnet av en av de allvarligaste stunder jag upplevat.
Fotografiet upptager bilden av en ung man med ganska intelligenta fastän sjukliga anletsdrag. Den unge mannen finnes ej mera bland de levandes antal - se här berättelsen om hans livs sista stunder.
En av mina vänner meddelade mig en dag helt oförmodat, att August A., så hette ynglingen, var sjuk och mycket sjuk. Tillkallad läkare hade för den sjukes anhöriga förklarat ställningen hopplös. Samme gode vän rådde mig på den grund att besöka honom för att samtala med honom om hans själs frälsning. Jag må erkänna, att detta råd icke tilltalade mig särdeles mycket; detta av en anledning, som jag här helt lätt skall vidröra. August hade varit närvarande vid ett nykterhetsmöte i kapellet, där tecknaren av dessa rader var kallad att hålla nykterhetsföredrag. Berusad, som han var, hade han under föredragets gång icke iakttagit det uppförande, som en närvarande ordningens upprätthållare fordrat. Detta hade tillsammans med några mindre vackra bragder - även de under rusets inflytande - ådragit honom en stämning till domstol, där han fälldes till böter. Nog av, August A. tog sig anledning misstänka, att jag stod som hans egentliga åklagare ifråga om uppträdet i kapellet, och på detta sätt skapades emellan oss ett förhållande, som icke blev bättre ens därav, att jag kunde bevisa, det jag var oskyldig. På grund av just detta förhållande ansåg jag mig böra frukta, att den sjuke icke gärna skulle se mig vid sin sjukbädd. Men då ju min plikt låg mig tydligt före, fick detta i alla händelser icke hindra. Jag besökte således den dödsdömde ynglingen i hans hem, där jag genast av den sjuke själv möttes med den tämligen kyliga frågan: »Vem har skickat bud på er?» Icke mycket uppmuntrad av denna hälsning, svarade jag, att ingen sänt bud på mig, men att, då jag hörde, det August var sjuk, jag ansåg det vara min heliga kallelse att göra ett besök, i händelse jag på något sätt kunde stå till tjänst.
Den sjuke gjorde emellertid inga invändningar, då jag anhöll att få läsa och bedja med honom. Jag dröjde rätt länge vid hans läger och hade tillfälle att hänvisa till honom, som frälsar även i elvte stunden. Invid hans läger knäböjde jag i bön om att Gud för detta plågans barn måtte uppenbara sin kärlek till tro och ljus i mörkret. Då jag lämnade rummet, hade den sjuke, utom den kyliga frågan vid mitt inträde, icke yttrat ett ord; sin till ytterlighet avmagrade hand hade han dock stilla och vänligt räckt mig till avsked, men över huvud taget var jag ganska, oviss om, i vad mån mitt besök hade gagnat. Litande till Gud, som själv sörjer för att hans ord icke återkommer fåfängt, lämnade jag den sjuke och döende åt hans barmhärtighet.
Nästa dag bringas mig inemot aftonen ett bud ifrån August: han önskade se och samtala med mig. »Som det ser ut», säger budbäraren, »så är det möjligt, att ni ej hinner fram, medan han lever; men det blir att göra sitt bästa.» Betjänad av min »Dürkopp Diana», var jag så gott som i en handvändning på platsen. Det lilla sjukrummet fann jag nu nästan till trängsel fyllt med människor, av vilka de närmast sängen stående voro den sjukes moder och två äldre bröder, de övriga voro släktingar och vänner. Kännande slutet nalkas hade han kallat på dem alla för att säga dem farväl och allra sist hade han sänt bud efter mig. Då jag nu kom, sträckte han båda sina händer emot mig med den långt mera uppmuntrande frågan: »Säg, törs jag tro, att Gud förlåtit min synd?» Man bemödade sig att lämna plats för mig och på ögonblicket stod jag vid den döendes sida med hans nästan genomskinliga händer mellan mina. Det var så innerligt ljuvt att för detta så grundligt uppmjukade bröst få tolka den kärlek, som famnar den botfärdige även sedan dödsarbetets kallsvett börjat stå honom i pannan. August drog sina händer ur mina, knäppte dem över sitt våldsamt hävande bröst och utbrast: »Tack, käre Gud, att min själ är frälst!» Ett sorl av skälvande suckar uppsteg från den sjuklägret omgivande skaran.
Härefter kunde den döende yttra föga mer än enstaka, avbrutna ord. Plågorna blevo för en stund obeskrivliga, och vår vän tycktes förlora medvetandet. Den ene efter den andre av de innevarande gick nu fram och tryckte stilla och under djup rörelse den bortgående ynglingens hand. Inemot midnatt funnos utom förf. blott den sjukes moder och bröder inne i rummet. August tycktes ha insomnat, och vi unnade honom så gärna någon vila från de utmattande plågorna. Men sömnen blev ej lång. Efter någon timma upplät han i yrsel sina ögon. Till sin äldre broder, vilken satt vid hans huvudgärd, yttrade han:
- Är tåget här ännu?
- Vilket tåg, käre August?
- Det, som vi skola med på.
- Nej, det är ännu icke här, svarade brodern.
- Nå, men då kommer det snart och här stannar det icke länge, så det är bäst, att vi hålla oss i ordning, yttrade den döende med fullt hörbar röst.
Så slöt han åter sina ögon i en stunds vila. Ännu förflöto ganska många timmar med svåra smärtor. Under dessa timmar suckade han flera gånger djupt om att få skiljas hädan, och så bröts äntligen det kroppsliga omhöljet, och stilla, tyst som en aftonfläkt drog den frigjorda anden bort från jorden till allfadershuset.
En vacker kväll några veckor därefter hade jag min väg förbi sorgehuset. Lutande av ålder och med sorgens prägel i sitt fårade anlete skrider den hädangångnes moder mig till mötes och räcker mig med en sista hälsning från August det väl utförda fotografiet. Rörd mottog jag gåvan och bevarar den nu som ett minne av en vänskap, knuten vid själva dödsflodens strand.
Samma dag jag skriver detta har jag besökt August A:s grav å S. kyrkogård. De friska morgonfläktarna utbredde för mina ögon ett brett, svart sidenband, fäst vid en vissnad krans, å vilket lästes: »Från en djupt sörjande moder».
Ja väl, o moder, må din sorg vara djup; må den blott ej vara lik deras, som intet hopp hava.
