Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den qvafva diligensen. I staden rådde stor
lif-lighet, och då vi vände oss till Ormsruds hotel
svarades, att alla rum voro upptagna så väl på
detta som stadens andra hotel, emedan ett stort
folkmöte pågick. Slutligen lyckades det oss dock
att finna herberge på ett andra klassens hotel.
Följande morgon reste vi i hällregn på ångbåt
till Hamar. Mjösens stränder äro nog på det
hela taget vackra, mig föreföllo de dock i det
ständiga regnet och den tjocka luften temligen
enformiga. Vid ångbåtsbryggan var
sorens-skriver D—s vagn oss till mötes, och en qvart
senare befunno vi oss i hans trefliga hem.
So-rensskriveren är sig så lik sådan han var i
Stockholm, då han bodde hos oss, och hans fru är
lika »elskværdig» som han sjelf. Jag skulle icke
kunna säga huru många gånger han upprepade,
»velkommen, velkommen», under det vi togo af
oss rockarne.
Då vädret på eftermiddagen klarnade upp
gjorde vi en utfärd till Hamars ruiner, det enda
egentligen sevärda denna trakt har att bjuda på.
Ruinerna utgöras af några väldiga pelare,
vördnadsbjudande vittnesbörd om den nuvarande
ringa staden Hamars forna storhet, då den egde en
basilika i romansk stil och af väldiga
dimensioner.
Under nordiska sjuårskriget (1568—76)
uppbrände svenskarne hvad som ännu fans qvar af
det forna Hamar. Den nuvarande staden har
endast omkring 3,000 invånare, men är säte för
både biskop och stiftsamtman; den grundlädes
1848.
I dag på förmiddagen hafva vi gjort besök vid
Sagatun folkhögskola. Den har ett särdeles
vackert läge med utsigt öfver Mjösen och
omnejd. Folkhögskolan pågår för närvarande eller
har kanske rättare någon slags extrakurs på
tvenne veckor för personer af alla stånd och
åldrar från hela Skandinavien. Efter hvad man
sade mig voro de flesta skollärare och lärarinnor.
Pappa fortsätter i morgon per jernväg öfver
Eidsvold och Kongsvinger till Stockholm, då
hans semester om några dagar är slut; men
morbror, som ännu har en god del af sin ferietid
qvar, har beslutit göra en några dagars
fotvandring genom Thelemarken och till min
outsägliga glädje har jag fått pappas tillåtelse att följa
med.
Vi gå i morgon på ångbåt till Gjövik, och
färdas derifrån till Prestegaardslandet till fots. Vi
skola bese Rjukanfors och bestiga Gaustafjell
och jag vet icke hvad allt. Morbror Kristof har
nyss med sorenskriver D:s tillhjelp gjort upp vår
»reiséroute» och den förefaller i hög grad
lockande. Denna fotvandring kommer nog att bli
sjelfva »klimax» i vår norska resa.
Kongsberg flera dagar senare.
Sedan jag började detta bref har jag sett så
mycket och upplefvat så mycket, att jag nu
endast kan återgifva de stora hufvudpunkterna i
dessa dagars skiftesrika lif. Såsom sådana
framstå då först bestigningen af Gausta.
Företrädda af vår förare, Torgeier, en riktigt
äkta gammal nordmannatyp, lemnade vi klockan
6 på morgonen gården Molland. Uppstigningen
sker på en smal, brant stig, som i zigzag
slingrar sig uppåt och uppåt under en qvarts mil.
Vi hvilade många gånger, men kände oss icke
dess mindre ganska medtagna, innan vi slut-
ligen hunnit upp till fjellvidderna, der luften
kändes så förunderligt lätt och stärkande, att
all trötthet med ens försvann. Här funno vi
dvergbjörken och en mängd fjellblommor samt
hamnade slutligen i en snödrifva, der en väldig
snöbollskastning genast uppstod. Fjellvidderna
häruppe äro så vidsträckta att man helt och
hållet förgäter, det man är till fjells. Endast
den ytterst torftiga växtligheten och de kyliga
vindarne påminna derom. Höga bergstoppar,
mycket högre än våra sydsvenska berg, resa sig
som fristående berg. Här och hvar synas större
och mindre sjöar. Öfver det hela hvilade dock
en sådan obeskriflig ödslighet, en sådan
hjerte-gripande enslighet, att hade jag varit
fruntimmer, skulle jag hafva satt mig ned att gråta
utan att dock rätt veta hvarför, ty så bruka de
ju göra?
Vid 12-tiden kommo vi till första säterstugan,
och huru tron I väl denna såg ut? Ett litet
kyffe, löst sammanfogadt af grofva bjelkar med
torftak och ett hål i midten för att släppa ut röken,
utan minsta tecken till glugg eller fönster. Midi
på golfvet lågo några rykande eldbränder och
kring väggarne stodo rödmålade trätråg med
mjölk.
Det var skönt att få slå sig ned vid elden,
frusna, som vi voro, och dricka oskummad mjölk
och äta »fladebröd».
Rättvisan tvingar mig dock att tillägga, att då vi
senare på dagen besökte flera säterstugor, funno
vi dessa helt olika både med afseende på
inredning och snygghet med den nyssbeskrifna. Vi
träffade en vänlig säterjänta, Tone, som, ehuru
hon var tjugu är, aldrig varit i en stad. Att
Norge hade en konung, tycktes hon hafva en
viss aning om, men efter hans namn hade hon
synbarligen aldrig frågat. Ifrån den sista
sä-tern, der vi voro vid 4-tiden på eftermiddagen,
hade vi nu att tillryggalägga 1*/« mil obanad
fjellstig, innan vi kunde få någon skjuts. Ehuru
sista biten kändes ganska dryg och fjellbäckar,
som måste öfvervadas, förekommo i allt
rikligare mängd, gick dock nedstigningen i mitt tycke
ojemförligt mycket lättare än uppstigningen. På
toppen af fjellet voroo vi dock icke. Morbror
ansåg vid minnet af Åreskutan den färden allt
för mycket ansträngande för både sig och mig.
Men nu till Rjukanfors. Det var ganska sent
på aftonen då vi kommo fram till Krokan, ett
litet hotel, tillhörigt turistföreningen och afsedt
till nattherberge för besökare af Rjukan. Der
funnos redan flere turister före oss, men ett par
sängar voro dock lediga. Jag kastade blott af
mig renseln och skyndade ned till fallet, som
jag just ville se i den vackra aftonbelysningen.
Solen hade för längesedan sjunkit ned bakom de
höga bergen och det hvilade en temligen dyster
stämning öfver landskapet. Det dån, som det 780
fot höga fallet framkallar, höres redan på
betydligt afstånd och blir till slut nästan bedöfvande.
Jag kunde icke undertrycka en viss hemsk känsla,
då jag i sommaraftonens dunkel skyndade fram
på den smala stigen, och jag stannade af
häpnad, då jag vid en hastig krökning af vägen
med ens stod framför denna skummande, vilda
vattenmassa, som i hejdlös fart och med
bedöfvande dån kastar sig ned för den lodr ita
klippväggen. För menniskoöga ter sig djupet
derunder som en sjudande t.rollkittel, hvarur
vattenångor stiga högt upp öfver de närmaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
